Vi började året med att flytta in i en lägenhet i Vårbygård. Efter en prövoperiod på 6 månader fick jag fast anställning från årsskiftet. Under prövoperioden fick jag lära känna företaget genom att jobba inom olika avdelningar och med varierande arbetsuppgifter.
Mitt första externt betalda projekt under hösten 1976 var att utveckla ett datasystem för den dagliga hantering av en stor aktieportfölj. När jag först hörde talas om uppdraget var jag mycket tveksam. Det låg helt utanför allt som jag ditintills hade sysslat med. Men som vanligt så vändes tveksamheten till nyfikenhet och sedan var det full satsning. Beställare var en ung chef med ansvar för aktieportföljen i ett Sveriges större försäkringsbolag. I slutet av året var systemet igång efter några intrimningsproblem. Ett sådant problem var hanteringen av öresavrundning. Trots att systemet hanterade aktier till miljardbelopp så måste alla belopp hanteras med korrekt avrundning till rätt kronbelopp. I forskningssammanhang eller i teknisk databehandling så hanterar man sällan data med större noggrannhet än 4-5 siffror. I hanteringen av aktieportföljen måste 12-siffriga belopp hanteras med noggrannhet ned till varje enskild krona.
Efteråt hade jag bara sporadisk kontakt med beställaren, bl.a. i samband med ändringar som behövde införas p.g.a. ändringar i regelverket för försäkringsbolagens hantering av aktieportföljer. Sedan hörde jag inget ifrån dem på flera år. Jag kunde i ekonominyheterna se att den unge chefen hade avancerat och blivit VD för det bolag som hanterade mina egna pensionspengar. Jag blev därför mycket förvånad när jag i mitten på 80-talet blev kontaktad av det ursprungliga bolaget. Nu ville man flytta över systemet till IBM PC plattform. IBM lanserade sin persondator 1981 och några år senare hade den blivit standardutrustning på många kontor. Men att flytta ett program som var utvecklat för en stordator till PC var fortfarande en utmaning. Jag åtog mig uppdraget och det krävde en hel del specialprogrammering i maskinnära språk (assembly) för att få med alla de funktioner som användarna var vana vid. Och därmed slutar denna historia. Jag hörde att även ett dotterbolag som sysslar med djurförsäkringar hade börjat använda systemet för hantering av sin aktieportfölj men utöver detta har jag inte hört någonting sedan dess. Kanske sitter någon lycklig liten chef och analyserar portföljavkastning med mitt system än i denna dag. Tänk om!
Mitt nästa större och lite udda projekt var att hjälpa en ung amerikansk forskare att etablera en miljö för avancerad databehandling. Han hade värvats till Sverige av ett statsfinansierat företag som var specialiserad på forskning och utveckling in aerodynamiken. Med sig hade han hela sin erfarenhetsbank i form att ett stort antal databand. Där fanns beräkningsprogram och analysresultat m.m. som snabbt behövde bli tillgängligt. Problemet var att banden var skrivna i ett format som var specifikt för det datorsystem som hade producerat dem. Standardiseringen hade inte kommit så långt på den tiden. Genom att analysera kodningen på banden och skriva att speciellt dataprogram för översättning till ett format som passade det aktuella datorsystemet så kunde jag överföra all information.
Vi fick en bra kontakt, den unge forskaren och jag, och under de följande ca 15 åren anlitades jag av hans organisation i många beräkningsprojekt, projekt som hade anknytning till utvecklingen av ett nytt och mycket avancerat svenskt stridsflygplan med speciella aerodynamiska egenskaper. Den unge forskaren har numera en betydligt längre meritförteckning och är verksam som professor vid en av våra tekniska högskolor.
När jag tittar tillbaka på mitt liv som datakonsult ser jag att många av mina affärskontakter har haft framgång i affärslivet. Till de mer speciella hör han som grundade en ny affärsbank. Den gick viss senare i konkurs och det kan vara rätt åt honom för han är den ende som vid första kontakten började med att tala om för mig hur trist och tråkigt mitt kontorsrum var. Sedan har vi han som jobbade direkt under den socialdemokratiske finansministern och senare blev mäktig chef för bankernas bank.
En annan sak som jag brukade fundera över är vad som skulle ha hänt med norra Norrland om man hade fått hem alla de som tvingades söka sig söderut för utbildning och arbete på 60 och 70-talet. Jag tillhör själv en familj med 6 barn där de tre äldsta sökte sig söderut. Mina tre yngre syskon tillhör däremot ”Vi flytt int” generationen och blev kvar i Norrbotten. Mina två kusiner flyttade. Merparten av studenterna i min avgångsklass flyttade. Jag har träffat på många kompetenta personer med hög position inom utvecklingsavdelningar på större svenska företag som flyttat söderut för utbildning och sedan blivit kvar.
Tänk på hur utvecklingen hade kunnat se ut om alla hade återvänt efter utbildningen eller kunnat utbilda sig i närmiljön? Tänk!
Jag måste ändå tacka det socialdemokratiska partiet för den utbildningspolitik de genomförde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Då genomfördes de reformer av skolan som gjorde att högre utbildning blev öppen och i praktiken möjlig för alla. Jag gick själv tre år i Enhetsskolan som var föregångaren till den moderna grundskolan. Sedan gick jag tre år i ett Försöksgymnasium som var föregångaren till dagens gymnasium. Efter studentexamen ville jag inte vara experimentelev längre och ratade det relativt färska universitetet i Umeå för studier i Uppsala.
Men tack vara den nya utbildningspolitiken så frigjordes en slumrande intellektuell resurs i norra Norrland som tyvärr inte kom till nytta i landsändan. På samma sätt som vattenkraften, skogen och malmen.
Du kanske tycker att jag hade hamnat långt ifrån det som jag egentligen anställdes för. Nämligen hållfasthetsanalyser med FEM metoden. Men du kan vara lugn det kommer senare. De projekt som jag har berättat om ingick som ett led i min utbildning till datakonsult. Under hösten 1976 hann jag också med att gå en utbildning i FEM-teknik på Chalmers Högskola i Göteborg. Chalmers var tidigt ute med att anamma den nya tekniken i sin utbildning och där finns än i dag ett ”Finite Element Center” som jag antar startades då i slutet på 70-talet.
Det fanns sedan tidigare en grupp med 5 personer inom mitt företag som var specialiserade på FEM-teknik och genom dem fick jag internutbildning på de datorprogram som gruppen använde sig av. Men mer om detta senare.
1977 var annars det året då Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Den svenska statens finanser var i kris och kronans värde skrevs ned (devalverades) 2 gånger.
Två plan kolliderade på landningsbanan på Teneriffa flygplats och 583 personer dog.
Jimmy Carter blev president i USA.
måndag 31 december 2007
fredag 28 december 2007
1976 innebar slutet på min forskarkarriär
Under senhösten 1975 blev jag tillfrågad om jag ville delta i ett externfinansierat projekt för att hållfasthetsbestämma en ny typ av rörklamrar. Det skulle göras dels genom dragtestning och dels genom teoretisk/numerisk bestämning av klamrarna. Min roll skulle vara att ta fram en numerisk metod för att hållfasthetsberäkna klamrarna. Trots att jag knappt kunde stava till hållfasthet åtog jag mig uppdraget. Det var en utmaning av den typ som jag gillade. Det fanns ingen given lösning på problemet. Den måste uppfinnas. Det finns likheter med Bungyjump (även om begreppet inte uppfanns förrän tre år senare) fast på ett annat plan.
Jag började studera metoder för hållfasthetsberäkning. Köpte litteratur i ämnet och testade en del numeriska metoder för att beräkna hållfastheten på liknande konstruktioner. Det var under mitt sökande som jag stötte på FEM, Finita Element Metoden, en ny metod för att numeriskt lösa komplicerade differentialekvationer. Även om metoden presenterats redan på 40-talet fick den sitt genombrott genom publiceringen 1973 av ” An Analysis of The Finite Element Method ” (Strang&Fix). När jag förstod elegansen i metoden blev jag helt såld. Det var som att bli blixtförälskad och är beredd att göra mycket för sin kärlek. FEM skulle komma att förändra hela mitt liv, även om jag då inte visste det.
FEM innebär att man för att beräkna hur en kropp beter sig när den utsätts för krafter, delar in dess geometri i små bitar med enkel form och löser de ekvationer som behöver lösas på de enkla bitarna med relativt enkla metoder. De små bitarna hänger samman och en rörelse i ett område fortplantar sig till de närliggande bitarna. Genom att upprepa beräkningarna många gånger får man tillslut ett jämviktsläge som motsvarar en lösning för hela den komplicerade kroppen. Metoden fungerade lika bra för kroppar i rörelse som för kroppar i vila, vilket gav en enorm potential av analysmöjligheter.
Med hjälp av kodexempel från Strang&Fix skrev jag ett generellt dataprogram för att hantera en mer komplicerad geometri och att presentera resultatet i grafisk form (kroppens deformation). Resultatet från projektet publicerades under våren 1976. Kort därefter blev jag kontaktad ett internationellt dataföretag som ville anställa mig som konsult i ”Teknisk databehandling”, bl.a. för att hjälpa deras kunder att genomföra komplicerade hållfasthetsberäkningar med datorns hjälp.
Efter några dagars betänketid accepterade jag erbjudandet och därmed var min karriär som forskare i Fysik avslutad. Det var inte alldeles enkelt att ta detta avgörande beslut. Jag hade börjat skriva på slutdokumentet i min doktorsavhandling och var inställd på att avsluta arbetet i slutet av året. Om jag avbröt skulle jag få nöja mig med min licenciatsexamen. Min professor avrådde mig och sa att jag kommer att få ångra mig senare. Men jag var såld på FEM och insåg vilken potential metoden hade. Kombinerar man detta med potentialen i ett framgångsrikt dataföretag (känt för sina kraftfulla beräkningsdatorer) så fanns inga begränsningar. Jag kunde bara inte tacka nej. Jag började min nya anställning den 1 juli.
I augusti gjorde jag och min flickvän en kanottur längs Åman i trakten av Åmsele (nära Lycksele i Lappland). Där passade vi på att förlova oss med ringar av lingonris i en fantastisk natur på en obebodd liten ö. Ringarna som senare ersattes av ringar i vitt guld finns ännu kvar.
Min flickvän blev klar med sin socionomexamen hösten 1976 och blev erbjuden ett jobb på en internationell hjälporganisation med kontor i Stockholm. Under hösten 1976 pendlade vi båda två mellan Stockholm och Umeå och bodde inneboende hos min syster i Huddinge. Vid årsskiftet 1976-77 gick flyttlasset söderut och vi flyttade in i en egen lägenhet i Vårbygård i Huddinge kommun.
På grund av alla resor inom landet blev det bara en charterresa till Las Palmas det året. Min flickvän gillade inte charterlivet, så vi utforskade istället Grand Canaria genom att åka runt med lokalbussarna. På nordvästra sidan av ön fanns få turistanläggningar och det gav möjlighet att praktisera lite av den ABF-spanska som jag hade tillägnat mig. Min flickvän hade läst spanska på Komvux och tillsammans klarade vi oss jättebra bland lokalbefolkningen. Och billigt blev det också.
1976 var annars det år när det fransk-engelska överljudsplanet Concord gjorde sin första kommersiella flygning över Atlanten.
Kung Carl Gustav gifte sig med sin Silvia och tenniskungen Björn Borg vann sin första seger i Wimbledon.
I september förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. Torbjörn Fäldin valdes som stadsminister i en borgerlig trepartikoalition.
Ericsson lanserade sin nya datoriserade AXE-växel och blev därigenom världsledande på telefonväxlar.
Skateboard lanserades i Sverige.
Jag började studera metoder för hållfasthetsberäkning. Köpte litteratur i ämnet och testade en del numeriska metoder för att beräkna hållfastheten på liknande konstruktioner. Det var under mitt sökande som jag stötte på FEM, Finita Element Metoden, en ny metod för att numeriskt lösa komplicerade differentialekvationer. Även om metoden presenterats redan på 40-talet fick den sitt genombrott genom publiceringen 1973 av ” An Analysis of The Finite Element Method ” (Strang&Fix). När jag förstod elegansen i metoden blev jag helt såld. Det var som att bli blixtförälskad och är beredd att göra mycket för sin kärlek. FEM skulle komma att förändra hela mitt liv, även om jag då inte visste det.
FEM innebär att man för att beräkna hur en kropp beter sig när den utsätts för krafter, delar in dess geometri i små bitar med enkel form och löser de ekvationer som behöver lösas på de enkla bitarna med relativt enkla metoder. De små bitarna hänger samman och en rörelse i ett område fortplantar sig till de närliggande bitarna. Genom att upprepa beräkningarna många gånger får man tillslut ett jämviktsläge som motsvarar en lösning för hela den komplicerade kroppen. Metoden fungerade lika bra för kroppar i rörelse som för kroppar i vila, vilket gav en enorm potential av analysmöjligheter.
Med hjälp av kodexempel från Strang&Fix skrev jag ett generellt dataprogram för att hantera en mer komplicerad geometri och att presentera resultatet i grafisk form (kroppens deformation). Resultatet från projektet publicerades under våren 1976. Kort därefter blev jag kontaktad ett internationellt dataföretag som ville anställa mig som konsult i ”Teknisk databehandling”, bl.a. för att hjälpa deras kunder att genomföra komplicerade hållfasthetsberäkningar med datorns hjälp.
Efter några dagars betänketid accepterade jag erbjudandet och därmed var min karriär som forskare i Fysik avslutad. Det var inte alldeles enkelt att ta detta avgörande beslut. Jag hade börjat skriva på slutdokumentet i min doktorsavhandling och var inställd på att avsluta arbetet i slutet av året. Om jag avbröt skulle jag få nöja mig med min licenciatsexamen. Min professor avrådde mig och sa att jag kommer att få ångra mig senare. Men jag var såld på FEM och insåg vilken potential metoden hade. Kombinerar man detta med potentialen i ett framgångsrikt dataföretag (känt för sina kraftfulla beräkningsdatorer) så fanns inga begränsningar. Jag kunde bara inte tacka nej. Jag började min nya anställning den 1 juli.
I augusti gjorde jag och min flickvän en kanottur längs Åman i trakten av Åmsele (nära Lycksele i Lappland). Där passade vi på att förlova oss med ringar av lingonris i en fantastisk natur på en obebodd liten ö. Ringarna som senare ersattes av ringar i vitt guld finns ännu kvar.
Min flickvän blev klar med sin socionomexamen hösten 1976 och blev erbjuden ett jobb på en internationell hjälporganisation med kontor i Stockholm. Under hösten 1976 pendlade vi båda två mellan Stockholm och Umeå och bodde inneboende hos min syster i Huddinge. Vid årsskiftet 1976-77 gick flyttlasset söderut och vi flyttade in i en egen lägenhet i Vårbygård i Huddinge kommun.
På grund av alla resor inom landet blev det bara en charterresa till Las Palmas det året. Min flickvän gillade inte charterlivet, så vi utforskade istället Grand Canaria genom att åka runt med lokalbussarna. På nordvästra sidan av ön fanns få turistanläggningar och det gav möjlighet att praktisera lite av den ABF-spanska som jag hade tillägnat mig. Min flickvän hade läst spanska på Komvux och tillsammans klarade vi oss jättebra bland lokalbefolkningen. Och billigt blev det också.
1976 var annars det år när det fransk-engelska överljudsplanet Concord gjorde sin första kommersiella flygning över Atlanten.
Kung Carl Gustav gifte sig med sin Silvia och tenniskungen Björn Borg vann sin första seger i Wimbledon.
I september förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. Torbjörn Fäldin valdes som stadsminister i en borgerlig trepartikoalition.
Ericsson lanserade sin nya datoriserade AXE-växel och blev därigenom världsledande på telefonväxlar.
Skateboard lanserades i Sverige.
måndag 24 december 2007
Glada julminnen!
Jag och mina söner kom hem sent igår kväll efter en vecka på Tenerifa och tack vara min kära fru´s enastående insats blir det åter en traditionell jul här hemma med julsånger, tjocka släkten, julbord, julgran och julklappar.
Det finns många julminnen från fjärran länder, men det hinner jag inte skriva om just nu.
GOD JUL på er ALLA i bloggosfären!
PS. En särskild tanke till min gamle handledare ED som begravdes i veckan. Jag kunde tyvärr inte delta personligen. DS.
Det finns många julminnen från fjärran länder, men det hinner jag inte skriva om just nu.
GOD JUL på er ALLA i bloggosfären!
PS. En särskild tanke till min gamle handledare ED som begravdes i veckan. Jag kunde tyvärr inte delta personligen. DS.
fredag 14 december 2007
Början till slutet på min forskarkarriär
1976 var det året då jag gav upp min karriär som forskare. Men innan jag berättar om denna ”tragiska” händelse, kanske jag borde berätta hur det startade.
Våren 1968 var jag klar med en fil kand examen med fysik som huvudämne och började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett alternativ som jag allvarligt övervägde var att komplettera min utbildning med en 2-årig påbyggnad till civilingenjör. För att kunna söka in fordrades yrkespraktik och sommaren 1968 arbetade jag därför som industriarbetare på Wattholma Bruk. Här tillverkades diverse produkter i gjutjärn, t.ex. vikter för tyngdlyftning och en mängd specialbeställningar som grindar, räcken mm. Den andra stora produkten var slangklämmor i varierande dimensioner. Mitt första jobb var att måla vikter. Man satte vikten på en krok, doppade den i ett färgbad och hängde sedan upp den på en ställning för att torka. Bra arm och ryggträning! Jag avancerade successivt och på slutet hade jag ansvar för att övervaka produktionen av slangklämmor.
Efter sommaren fick jag ett tips på en forskningsinstitution som låg väldigt mysigt och centralt till i Observatorieparken. Jag gick dit och presenterade mig. Jag fick prata med chefen, laborator och professor emeritus. Hans tjänsterum såg ut precis som man förväntar sig hos en tankspridd professor. Golv, stolar, bord var täckta av pappershögar. Men han verkade ha koll på sina papper. Efter besöket bestämde jag mig för att bli forskare och efter en formell ansökan blev jag antagen som forskarstuderande i ämnet Geokosmisk fysik. Min förste handledare var ED som på deltid var chefsredaktör för Forskning och Framsteg och senare blev ansvarig för vetenskapsredaktionen på DN. Flera forskare på institutionen hade liksom ED erfarenheter från arktiska expeditioner, både vid nord- och sydpolen. Det var säkert sådana framtidsutsikter som lockade mig in på denna bana.
Jag fick en arbetsplats i Observatorieparken och deltog i de rutinmässiga arbetsuppgifter som krävdes för att insamling och bearbetning av kosmiska strålningsdata via ett globalt nätverk av mätinstrument skulle fungera. Genom nätverket blev hela jordgloben ett stort mätinstrument för utforskning av den högenergetiska kosmiska strålningen. Med nätverk menas inte att de var hopkopplade i ett datanätverk. Nej, på den tiden samlade varje mätstation in primärdata som databearbetades för att eliminera lokala effekterna av atmosfären. Sedan skrev man ut data på papper och skickade vidare till andra forskare i nätverket. Vi fick regelbundna sändningar av data från t.ex. Alma Ata i Sovjetunionen, Pic du Midi i Frankrike och Hyancayo i Peru. För ett kunna använda dessa data i vår forskning måste de stansas in på hålkort för att kunna läsas in och bearbetas i datorn. Institutionen hade personal anställd som enbart sysslade med stansning. Det berättades att bara några år tidigare hade man haft ett gäng anställda damer som skötte räknandet på stora stånkande räknesnurror. Det var före datorn tid. En kraftfull stordator 1968 hade 32 Kbyte primärminne. Att jämföra med att en normal PC idag har 1 Gbyte, dvs 31250 ggr större. Som programmerare blev man expert på att optimera minnesanvändningen i datorn. Även hårddiskarna hade låg kapacitet så data lagrade man på hålkort i första hand, även resultat från en databearbetning. Institutionen hade en egen bil som i första hand användes för att frakta kortlådor till och från universitetets datacentral.
Som nybörjare kunde man inte räkna med att få några forskningsstipendier eller jobb som forskningsassistent. Jag hade dock turen att ganska snabbt få arbete som undervisningsassistent på fysikutbildningen. Som sådan hade man ansvar för studenternas laborationsarbeten.
Sommaren 1969 fick jag lov åka på min första forskningskonferens. Den hölls i Interlaken, Schweiz och jag var där i första hand för att se och lära. Där gavs även möjligheter till att upptäcka landet genom vandringar i omgivande berg, tågresa till Jungfraujoch med ändstation på 3500 m höjd, smaka på ostfondy och god öl.
Hösten och vintern ägnades mycket tid till att bygga upp och trimma in en ny mätstation utanför Kiruna (vilket jag har skrivit om i en separat blog).
Sommaren 1970 hölls en internationell konferens i Amsterdam. Jag och N, en gästforskare från Bolivia bestämde oss för att åka bil och N köpte in en billig bil för ändamålet. Kollegorna såg lite oroliga ut när de vinkade av oss. Det droppade någonting ur motorn och frågan var hur långt vi skulle komma med bilskrället. Men vi kom lyckligt fram till Göteborg. Där tog vi färjan till Holland. Ett bekvämt sätt att resa med bil. Vi kom utvilade fram till Amsterdam. Där stötte vi på ett litet problem. Det fanns inget hotell på den adress vi hade fått vid bokningen. Det löste sig på något sätt. Hur har jag glömt.
Konferensen var den första där jag själv bidrog med och presenterade ett eget forskningsarbete. Det gav också många nya kontakter och diskussioner med kollegor i andra länder. På kvällstid utforskade vi stadens restauranger (många indonesiska) och barer. Amsterdams röda kvarter väckte naturligtvis också stor nyfikenhet. I synnerhet från en av våra arabiska gästforskare. Se men inte röra var dock mottot hur upphetsande det än kunde vara.
När konferensen var slut fortsatte vi med bil söderut genom Belgien. Jag minns inte så mycket av Belgien annat än att Bryssel verkade vara en tråkig stad och den belgiska ölen var mycket god. Bättre än den holländska. Bilen fungerade fortfarande och så småningom hittade vi fram till Paris där vi fick låna en lägenhet som tillhörde en släkting till N´s franska flickvän.
Vi stannade några dagar i Paris och besökte turistmål som Versailles, Louvren, Sacré-Coeur, Notre Dame (ristade in namnet i blytaket), tittade på musikshow på Moulin Rouge,njöt av solen och tittade på paris flickor i Le Jardine de Luxembourg (stor park) i Quartier Latin nära Sorbonne universitetet. Vi gjorde ett besök på en forskningsstation i södra Paris, där vi träffade några kollegor som vi mött tidigare i Amsterdam.
Efter Paris bar det av mot nordost och Tyskland. På Autobahn pressade vi den lilla bilen och lyckades som mest komma upp i 125 km/h i nedförsbacke och medvind. Ändå hann man knappt uppfatta alla snabba BMW och Mercedes bilar som svischade förbi i osannolika hastigheter. Vi övernattade i Hamburg och kunde inte låta bli att i rent studiesyfte besöka det ökända Reperbahn. Hela fenomenet med lättklädda flickor i skyltfönstren längs en lång gata eller ett varuhus fullt med prostituerade i montrarna var helt absurt. Så långt från det pryda Sverige som man kunde komma.
Bilen höll sedan hela vägen hem till allas förvåning.
Vad hände i övrigt detta år av intresse?
I feb slår Tierp i Uppland köldrekord med -39 grader C. Popgruppen Beatles upplöstes efter att i 10 år ha dominerat populärmusiken. Månfarkosten Apollo 13 kunde efter en explosion i en syretank med nöd och näppe ta sig tillbaka till jorden. Kina skickar upp sin 1:a rymdsattelit. IKEA´s enda varuhus i Stockholm brinner. Sverige får enkammarriksdag. Den 1:a kommersiella kärnkraftsreaktorn Oskarshamn 1 provstartas.
Fortsättning följer angående slutet på min forskarkarriär.
Våren 1968 var jag klar med en fil kand examen med fysik som huvudämne och började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett alternativ som jag allvarligt övervägde var att komplettera min utbildning med en 2-årig påbyggnad till civilingenjör. För att kunna söka in fordrades yrkespraktik och sommaren 1968 arbetade jag därför som industriarbetare på Wattholma Bruk. Här tillverkades diverse produkter i gjutjärn, t.ex. vikter för tyngdlyftning och en mängd specialbeställningar som grindar, räcken mm. Den andra stora produkten var slangklämmor i varierande dimensioner. Mitt första jobb var att måla vikter. Man satte vikten på en krok, doppade den i ett färgbad och hängde sedan upp den på en ställning för att torka. Bra arm och ryggträning! Jag avancerade successivt och på slutet hade jag ansvar för att övervaka produktionen av slangklämmor.
Efter sommaren fick jag ett tips på en forskningsinstitution som låg väldigt mysigt och centralt till i Observatorieparken. Jag gick dit och presenterade mig. Jag fick prata med chefen, laborator och professor emeritus. Hans tjänsterum såg ut precis som man förväntar sig hos en tankspridd professor. Golv, stolar, bord var täckta av pappershögar. Men han verkade ha koll på sina papper. Efter besöket bestämde jag mig för att bli forskare och efter en formell ansökan blev jag antagen som forskarstuderande i ämnet Geokosmisk fysik. Min förste handledare var ED som på deltid var chefsredaktör för Forskning och Framsteg och senare blev ansvarig för vetenskapsredaktionen på DN. Flera forskare på institutionen hade liksom ED erfarenheter från arktiska expeditioner, både vid nord- och sydpolen. Det var säkert sådana framtidsutsikter som lockade mig in på denna bana.
Jag fick en arbetsplats i Observatorieparken och deltog i de rutinmässiga arbetsuppgifter som krävdes för att insamling och bearbetning av kosmiska strålningsdata via ett globalt nätverk av mätinstrument skulle fungera. Genom nätverket blev hela jordgloben ett stort mätinstrument för utforskning av den högenergetiska kosmiska strålningen. Med nätverk menas inte att de var hopkopplade i ett datanätverk. Nej, på den tiden samlade varje mätstation in primärdata som databearbetades för att eliminera lokala effekterna av atmosfären. Sedan skrev man ut data på papper och skickade vidare till andra forskare i nätverket. Vi fick regelbundna sändningar av data från t.ex. Alma Ata i Sovjetunionen, Pic du Midi i Frankrike och Hyancayo i Peru. För ett kunna använda dessa data i vår forskning måste de stansas in på hålkort för att kunna läsas in och bearbetas i datorn. Institutionen hade personal anställd som enbart sysslade med stansning. Det berättades att bara några år tidigare hade man haft ett gäng anställda damer som skötte räknandet på stora stånkande räknesnurror. Det var före datorn tid. En kraftfull stordator 1968 hade 32 Kbyte primärminne. Att jämföra med att en normal PC idag har 1 Gbyte, dvs 31250 ggr större. Som programmerare blev man expert på att optimera minnesanvändningen i datorn. Även hårddiskarna hade låg kapacitet så data lagrade man på hålkort i första hand, även resultat från en databearbetning. Institutionen hade en egen bil som i första hand användes för att frakta kortlådor till och från universitetets datacentral.
Som nybörjare kunde man inte räkna med att få några forskningsstipendier eller jobb som forskningsassistent. Jag hade dock turen att ganska snabbt få arbete som undervisningsassistent på fysikutbildningen. Som sådan hade man ansvar för studenternas laborationsarbeten.
Sommaren 1969 fick jag lov åka på min första forskningskonferens. Den hölls i Interlaken, Schweiz och jag var där i första hand för att se och lära. Där gavs även möjligheter till att upptäcka landet genom vandringar i omgivande berg, tågresa till Jungfraujoch med ändstation på 3500 m höjd, smaka på ostfondy och god öl.
Hösten och vintern ägnades mycket tid till att bygga upp och trimma in en ny mätstation utanför Kiruna (vilket jag har skrivit om i en separat blog).
Sommaren 1970 hölls en internationell konferens i Amsterdam. Jag och N, en gästforskare från Bolivia bestämde oss för att åka bil och N köpte in en billig bil för ändamålet. Kollegorna såg lite oroliga ut när de vinkade av oss. Det droppade någonting ur motorn och frågan var hur långt vi skulle komma med bilskrället. Men vi kom lyckligt fram till Göteborg. Där tog vi färjan till Holland. Ett bekvämt sätt att resa med bil. Vi kom utvilade fram till Amsterdam. Där stötte vi på ett litet problem. Det fanns inget hotell på den adress vi hade fått vid bokningen. Det löste sig på något sätt. Hur har jag glömt.
Konferensen var den första där jag själv bidrog med och presenterade ett eget forskningsarbete. Det gav också många nya kontakter och diskussioner med kollegor i andra länder. På kvällstid utforskade vi stadens restauranger (många indonesiska) och barer. Amsterdams röda kvarter väckte naturligtvis också stor nyfikenhet. I synnerhet från en av våra arabiska gästforskare. Se men inte röra var dock mottot hur upphetsande det än kunde vara.
När konferensen var slut fortsatte vi med bil söderut genom Belgien. Jag minns inte så mycket av Belgien annat än att Bryssel verkade vara en tråkig stad och den belgiska ölen var mycket god. Bättre än den holländska. Bilen fungerade fortfarande och så småningom hittade vi fram till Paris där vi fick låna en lägenhet som tillhörde en släkting till N´s franska flickvän.
Vi stannade några dagar i Paris och besökte turistmål som Versailles, Louvren, Sacré-Coeur, Notre Dame (ristade in namnet i blytaket), tittade på musikshow på Moulin Rouge,njöt av solen och tittade på paris flickor i Le Jardine de Luxembourg (stor park) i Quartier Latin nära Sorbonne universitetet. Vi gjorde ett besök på en forskningsstation i södra Paris, där vi träffade några kollegor som vi mött tidigare i Amsterdam.
Efter Paris bar det av mot nordost och Tyskland. På Autobahn pressade vi den lilla bilen och lyckades som mest komma upp i 125 km/h i nedförsbacke och medvind. Ändå hann man knappt uppfatta alla snabba BMW och Mercedes bilar som svischade förbi i osannolika hastigheter. Vi övernattade i Hamburg och kunde inte låta bli att i rent studiesyfte besöka det ökända Reperbahn. Hela fenomenet med lättklädda flickor i skyltfönstren längs en lång gata eller ett varuhus fullt med prostituerade i montrarna var helt absurt. Så långt från det pryda Sverige som man kunde komma.
Bilen höll sedan hela vägen hem till allas förvåning.
Vad hände i övrigt detta år av intresse?
I feb slår Tierp i Uppland köldrekord med -39 grader C. Popgruppen Beatles upplöstes efter att i 10 år ha dominerat populärmusiken. Månfarkosten Apollo 13 kunde efter en explosion i en syretank med nöd och näppe ta sig tillbaka till jorden. Kina skickar upp sin 1:a rymdsattelit. IKEA´s enda varuhus i Stockholm brinner. Sverige får enkammarriksdag. Den 1:a kommersiella kärnkraftsreaktorn Oskarshamn 1 provstartas.
Fortsättning följer angående slutet på min forskarkarriär.
söndag 9 december 2007
Sommaren 1975 var varm, varmare, varmast
Sommaren 1975 var en av de varmaste i mitt liv på många sätt. Dels var den svenska sommaren detta år en av de varmaste i modern tid och dels så åkte jag och min flickvän till Egypten och där var det otroligt varmt. Hur det känns att få solsting skall jag berätta lite längre fram.
Året 1975 började med att Sverige fick en ny Regeringsform (grundlag) som fastlade kommunernas rätt till självstyre och beskattning. Rösträttsåldern sänktes samtidigt från 20 till 18 år.
Det här var året då mikrodatorn, föregångaren till PC´n, föddes. I januari presenterades Altair 8800, som man kunde programmera med hjälp av Altair Basic, ett högnivåspråk som hade utvecklats av Bill Gates, Paul Allen och Monte Davidoff. Det var det nybildade företaget Microsoft´s första produkt.
I april tränger sig en grupp ur den västtyska terrorgruppen Rote Armee Fraktion (RAF) in i västtyska ambassaden i Stockholm och tar personalen som gisslan. De kräver att i Tyskland fängslade gruppmedlemmar skall friges. Två personer ur gisslan hinner avrättas innan en explosion i ambassadbyggnaden avbryter gisslandramat.
Löneavtalet mellan LO och SAF ger 30 % löneökning på 2 år. Inflationen är tvåsiffrig. Riksdagen beslutar om en utbyggnad av kärnkraften från 5 till 13 totalt reaktorer.
I augusti hölls i Helsingfors en konferens om samarbete och säkerhet i Europa där de politiska ledarna för alla europeiska stater (utom Albanien) samt USA och Canada deltog. Undertecknandet av slutdokumentet, den s.k. Helsingforsdeklarationen, är en av efterkrigstiden viktigaste händelser.
I oktober avslöjades sjukhusspionen, d.v.s. den man som hade spionerat på anställda och deras politiska åsikter vid sjukhus i Göteborg. Kopplingar till säkerhetspolisen och socialdemokratiska partiet antyds.
Året 1975 bodde jag i Umeå och jobbade deltid som forskningsassistent och som lärare på fysikinstitutionen. I januari 1974 hade min flickvän flyttat upp till Umeå och efter en tid i olika boenden flyttade vi in i en 2:a i studentbostadsområdet Ålidhem med fem minuters promenadväg till jobbet. Jag kan än idag minnas den lyxkänsla jag kände när jag varje morgon promenerade den korta sträckan genom tallskogen till Universitetscampus. Fritt från bilar, avgaser, asfalt och betong.
1975 hade vi fått lite distans till Oljekrisen, d.v.s. den brist på råolja som uppstod efter Oktoberkriget i Mellanöstern. Den hade blivit en väckarklocka över hur beroende vi blivit av energikällor som råolja och uran och de miljöproblem som följde med dessa. Studiecirklar i ämnet blev populära och själv deltog jag i en grupp som hade Sten Lindebergs bok Energiframtider som utgångspunkt.
I augusti åkte jag på Universitets bekostnad till Nordiska Sommaruniversitet i Åbo, Finland. Jag hade hoppats kunna fördjupa mig i energi och miljöfrågor, men när min grupp samlades visade det sig att majoriteten av deltagarna ville diskutera makt, politik och socialism. De finska deltagarna som var i majoritet var väldigt imponerade av den sovjetiska varianten av socialism och dessutom oförbehållsamt positiva till kärnkraften. Jag bestämde mig för att hålla god min och leka marxist i en vecka. Den rekordvarma sommaren gjorde att vår grupp samlades dagtid utomhus nära vattnet i sommarstaden Nådendal. Det gav svalka och möjlighet till avkylande bad. På kvällarna ordnade arrangörerna en del gemensamma kulturella aktiviteter. I övrigt utforskade vi Åbo-studenternas nöjesaktiviteter i detalj.
Vid in- och utresan till Finland var säkerhetskontrollerna mer omfattande än vanligt på grund av det stora säkerhetspådraget kring Helsingforskonferensen.
Efter återkomsten till Sverige packade jag i stort sett bara om mina väskor för att med min flickvän åka till Köpenhamn och därifrån vidare till Egypten. Vi hade förberett oss noggrant med en rad vaccinationer och en halv resväska fylld med olika typer av mediciner.
När vi landade med EgyptAir planet på flygplatsen i Kairo kunde man se tydliga spår av Oktoberkriget 1½ år tidigare. Många byggnader var fortfarande i ruiner efter de israeliska flygattackerna. Man skickade en stilla bedjan till Gud/Allah/Någon att det inte fanns anledning för någon av parterna att starta ett nytt krig just då.
De första dagarna ägnade vi oss åt att upptäcka Kairo på egen hand. Redan 1975 var staden överbefolkad, 9 miljoner invånare i en stad byggd för 3 miljoner. Det fanns människor överallt och det kändes som om man hela tiden gick mot strömmen. Vi var väldigt påpassade eftersom det var få turister där under sommarsäsongen och vi blev ständigt kontaktade av personer som ville dra med oss till en affär, en sevärdhet eller något liknande.
Efter några dagar i Kairo tog vi inrikesflyget till Luxor där vi utforskade Kungarnas dal med bl.a. Tutankhamon och Ramses II´s gravkamrar. I Luxor var det varmt och det fanns inte en öl att uppbringa i hela stan.
Efter ett par dagar i Luxor åkte vi vidare med flyg till Assuan i södra delen av landet och där var det ännu varmare, ca 48 grader C i skuggan mitt på dagen. Det första jag gjorde när vi kom till hotellet var att kolla upp om det fanns öl. Det fanns det och efter att duschat och klätt om gick vi ned till matsalen för att äta middag. Vi beställde in öl och äntligen stod där en kall immande flaska på bordet. Jag hällde upp öl i glaset och drack en stor klunk. Den smakade vedervärdigt! Avslagen! Dagen därpå promenerade vi flera kilometer till stans flottaste hotell och kunde äntligen avnjuta en härlig kall öl!
På eftermiddagen gick vi i de myllrande basarerna där man kunde köpa massor av saker: kryddor på säck, kläder i traditionellt egyptiskt mode, även måttsydda på plats och mycket annat.
Nästa dag bestämde vi oss för en heldag på Nilen. Den tyska guideboken beskrev exakt var och hur man skulle bete sig för att hyra en fellucca, en speciell segelbåt som trafikerar Nilen, med ägaren vid rodret. Även om vi inte hade ett gemensamt språk så lyckades vi förmedla våra önskemål och fick även några förslag på resmål som vi nappade på. Vi började med en seglats tvärsöver floden och landade några km söderut vid Aga Khans mausoleum. På fotvandringen upp mot byggnaden blev vi omkörda av ett gäng kamelryttare. Nästa stopp var vid en botanisk trädgård på en ö i Nilen och sedan fortsatte vi på kaptenens inrådan till en Nubisk by som låg mitt ute bland sanddynorna. Nubierna berättade att de hade tvingats att flytta från sina byar när den stora Assuandammen byggdes för att förse Egypten med vattenkraft.
Under hela seglatsen var det varmt, nästan 50 grader men vattnet och vindfläktarna i seglen gav lite svalka. När vi var på väg tillbaka mot Assuan började jag känna mig lite yr, men trodde att det kanske berodde på värmen och vätskebrist. Att få tillräckligt med vätska var ett ständigt problem. Även om det fanns kiosker där man kunde köpa iskyld Cocacola eller mineralvatten så kunde man inte lita på att innehållet var drickbart. Ibland visade kapsylen ett tydligt veck som tydde på att den redan hade öppnats. Innehåll okänt!
När vi kom tillbaka till hotellet gick jag i duschen och min kropp började bete sig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag skakade i hela kroppen och började frysa så jag skakade tänder. Jag var drabbad av solsting. Termometern visade en kroppstemperatur på 41 grader och jag fick bädda ner mig i sängen med allt av lakan och filtar som fanns i rummet. Inte förrän på e.m. dagen därpå var jag någorlunda återställd och kunde lämna hotellrummet.
Flygresan tillbaka till Kairo blev ett trevligt avbrott eftersom den sköttes av ett inhyrt danskt bolag med besättning. Vi fick som enda västerländska passagerare speciell uppmärksamhet och att min flickvän hade jobbat en kort period som flygvärdinna i bolaget hjälpte säkert också till en del.
När vi hade landat i Kairo så tog vi en taxi in till hotellet efter den sedvanliga processen med budgivning om priset med olika schaufförer. Efter ännu en taxifärd i vansinnigt hög fart kom vi fram till hotellet. När jag klev ur och skulle betala ville föraren ha ett mycket högre belopp och vägrade att ta emot den överenskomna summan. Under tiden som vi diskuterade detta samlades mer och mer folk runt bilen. Några tog parti för oss och andra för föraren. Det började kännas en aning obekvämt och när föraren var upptagen med en ordväxling med en annan person, stoppade min flickvän snabbt ner pengarna i hans bröstficka och sedan greppade vi vårt bagage och gick in i hotellet. När vi någon timme senare var på väg ner till hotellets restaurang och tittade ut på gatan framför hotellet så såg vi att där fortfarande var en stor folksamling och taxibilen stod kvar.
En iaktagelse. När man på hotellet öppnade rumsdörren tändes ljuset till synes automatiskt och när man gick in i rummet så släcktes ljuset omedelbart. Fiffig anordning! Så småningom upptäckte vi att automatiken sköttes av en man med nubiskt utseende som satt i ett hörn av korridoren. Och likadant var det på alla våningsplan i hotellet. Det var tydligen billigare att anställa ett gäng nubier än att låta ljuset vara tänt kontinuerligt. Eller ingick det i avtalet om att få bygga kraftverksdammen i Assuan?
De återstående dagarna i Kairo ägnade vi åt mina egyptiska forskarkollegor som tog oss med till Giza där vi besökte Chefren pyramiden (den mittersta). Där pågick ett försök att med hjälp av den högenergetiska kosmiska strålningen försöka hitta dolda gravkamrar. Varken detta projekt eller ett projekt som genomfördes med hjälp av högfrekventa radiovågor i början av 1980-talet har kunnat säkert visa förekomsten av dolda kamrar.
Under hela vår egyptiska resa hade vi problem med våra magar. Aggressivare tarmbakterier har jag aldrig träffat på. Vår halva resväska med mediciner kom till flitig användning. Jag minns att tågresan från Köpenhamn var en stor utmaning. Det tog säkert en vecka efter hemkomsten innan kroppen (magen) hade återhämtat sig.
Några veckor senare slog dagstidningarna upp stora rubriker om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg och när han senare visades i bild fick jag kalla fötter. Jag kände igen honom som en av deltagarna vid Sommaruniversitetet i Åbo och anledningen till att han var där stod helt klart för mig. Den stora frågan var nu om jag själv var registrerad av SÄPO som vänsterradikal? Vilket oflyt!
Än idag vet jag inte svaret på den frågan men å andra sidan har jag inte sökt någon statlig befattning som skulle föranleda en kontroll mot säkerhetspolisens register. Jag lämnade universitetsvärlden ett drygt halvår senare och har sedan dess jobbat inom den privata företagssfären.
Året 1975 började med att Sverige fick en ny Regeringsform (grundlag) som fastlade kommunernas rätt till självstyre och beskattning. Rösträttsåldern sänktes samtidigt från 20 till 18 år.
Det här var året då mikrodatorn, föregångaren till PC´n, föddes. I januari presenterades Altair 8800, som man kunde programmera med hjälp av Altair Basic, ett högnivåspråk som hade utvecklats av Bill Gates, Paul Allen och Monte Davidoff. Det var det nybildade företaget Microsoft´s första produkt.
I april tränger sig en grupp ur den västtyska terrorgruppen Rote Armee Fraktion (RAF) in i västtyska ambassaden i Stockholm och tar personalen som gisslan. De kräver att i Tyskland fängslade gruppmedlemmar skall friges. Två personer ur gisslan hinner avrättas innan en explosion i ambassadbyggnaden avbryter gisslandramat.
Löneavtalet mellan LO och SAF ger 30 % löneökning på 2 år. Inflationen är tvåsiffrig. Riksdagen beslutar om en utbyggnad av kärnkraften från 5 till 13 totalt reaktorer.
I augusti hölls i Helsingfors en konferens om samarbete och säkerhet i Europa där de politiska ledarna för alla europeiska stater (utom Albanien) samt USA och Canada deltog. Undertecknandet av slutdokumentet, den s.k. Helsingforsdeklarationen, är en av efterkrigstiden viktigaste händelser.
I oktober avslöjades sjukhusspionen, d.v.s. den man som hade spionerat på anställda och deras politiska åsikter vid sjukhus i Göteborg. Kopplingar till säkerhetspolisen och socialdemokratiska partiet antyds.
Året 1975 bodde jag i Umeå och jobbade deltid som forskningsassistent och som lärare på fysikinstitutionen. I januari 1974 hade min flickvän flyttat upp till Umeå och efter en tid i olika boenden flyttade vi in i en 2:a i studentbostadsområdet Ålidhem med fem minuters promenadväg till jobbet. Jag kan än idag minnas den lyxkänsla jag kände när jag varje morgon promenerade den korta sträckan genom tallskogen till Universitetscampus. Fritt från bilar, avgaser, asfalt och betong.
1975 hade vi fått lite distans till Oljekrisen, d.v.s. den brist på råolja som uppstod efter Oktoberkriget i Mellanöstern. Den hade blivit en väckarklocka över hur beroende vi blivit av energikällor som råolja och uran och de miljöproblem som följde med dessa. Studiecirklar i ämnet blev populära och själv deltog jag i en grupp som hade Sten Lindebergs bok Energiframtider som utgångspunkt.
I augusti åkte jag på Universitets bekostnad till Nordiska Sommaruniversitet i Åbo, Finland. Jag hade hoppats kunna fördjupa mig i energi och miljöfrågor, men när min grupp samlades visade det sig att majoriteten av deltagarna ville diskutera makt, politik och socialism. De finska deltagarna som var i majoritet var väldigt imponerade av den sovjetiska varianten av socialism och dessutom oförbehållsamt positiva till kärnkraften. Jag bestämde mig för att hålla god min och leka marxist i en vecka. Den rekordvarma sommaren gjorde att vår grupp samlades dagtid utomhus nära vattnet i sommarstaden Nådendal. Det gav svalka och möjlighet till avkylande bad. På kvällarna ordnade arrangörerna en del gemensamma kulturella aktiviteter. I övrigt utforskade vi Åbo-studenternas nöjesaktiviteter i detalj.
Vid in- och utresan till Finland var säkerhetskontrollerna mer omfattande än vanligt på grund av det stora säkerhetspådraget kring Helsingforskonferensen.
Efter återkomsten till Sverige packade jag i stort sett bara om mina väskor för att med min flickvän åka till Köpenhamn och därifrån vidare till Egypten. Vi hade förberett oss noggrant med en rad vaccinationer och en halv resväska fylld med olika typer av mediciner.
När vi landade med EgyptAir planet på flygplatsen i Kairo kunde man se tydliga spår av Oktoberkriget 1½ år tidigare. Många byggnader var fortfarande i ruiner efter de israeliska flygattackerna. Man skickade en stilla bedjan till Gud/Allah/Någon att det inte fanns anledning för någon av parterna att starta ett nytt krig just då.
De första dagarna ägnade vi oss åt att upptäcka Kairo på egen hand. Redan 1975 var staden överbefolkad, 9 miljoner invånare i en stad byggd för 3 miljoner. Det fanns människor överallt och det kändes som om man hela tiden gick mot strömmen. Vi var väldigt påpassade eftersom det var få turister där under sommarsäsongen och vi blev ständigt kontaktade av personer som ville dra med oss till en affär, en sevärdhet eller något liknande.
Efter några dagar i Kairo tog vi inrikesflyget till Luxor där vi utforskade Kungarnas dal med bl.a. Tutankhamon och Ramses II´s gravkamrar. I Luxor var det varmt och det fanns inte en öl att uppbringa i hela stan.
Efter ett par dagar i Luxor åkte vi vidare med flyg till Assuan i södra delen av landet och där var det ännu varmare, ca 48 grader C i skuggan mitt på dagen. Det första jag gjorde när vi kom till hotellet var att kolla upp om det fanns öl. Det fanns det och efter att duschat och klätt om gick vi ned till matsalen för att äta middag. Vi beställde in öl och äntligen stod där en kall immande flaska på bordet. Jag hällde upp öl i glaset och drack en stor klunk. Den smakade vedervärdigt! Avslagen! Dagen därpå promenerade vi flera kilometer till stans flottaste hotell och kunde äntligen avnjuta en härlig kall öl!
På eftermiddagen gick vi i de myllrande basarerna där man kunde köpa massor av saker: kryddor på säck, kläder i traditionellt egyptiskt mode, även måttsydda på plats och mycket annat.
Nästa dag bestämde vi oss för en heldag på Nilen. Den tyska guideboken beskrev exakt var och hur man skulle bete sig för att hyra en fellucca, en speciell segelbåt som trafikerar Nilen, med ägaren vid rodret. Även om vi inte hade ett gemensamt språk så lyckades vi förmedla våra önskemål och fick även några förslag på resmål som vi nappade på. Vi började med en seglats tvärsöver floden och landade några km söderut vid Aga Khans mausoleum. På fotvandringen upp mot byggnaden blev vi omkörda av ett gäng kamelryttare. Nästa stopp var vid en botanisk trädgård på en ö i Nilen och sedan fortsatte vi på kaptenens inrådan till en Nubisk by som låg mitt ute bland sanddynorna. Nubierna berättade att de hade tvingats att flytta från sina byar när den stora Assuandammen byggdes för att förse Egypten med vattenkraft.
Under hela seglatsen var det varmt, nästan 50 grader men vattnet och vindfläktarna i seglen gav lite svalka. När vi var på väg tillbaka mot Assuan började jag känna mig lite yr, men trodde att det kanske berodde på värmen och vätskebrist. Att få tillräckligt med vätska var ett ständigt problem. Även om det fanns kiosker där man kunde köpa iskyld Cocacola eller mineralvatten så kunde man inte lita på att innehållet var drickbart. Ibland visade kapsylen ett tydligt veck som tydde på att den redan hade öppnats. Innehåll okänt!
När vi kom tillbaka till hotellet gick jag i duschen och min kropp började bete sig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag skakade i hela kroppen och började frysa så jag skakade tänder. Jag var drabbad av solsting. Termometern visade en kroppstemperatur på 41 grader och jag fick bädda ner mig i sängen med allt av lakan och filtar som fanns i rummet. Inte förrän på e.m. dagen därpå var jag någorlunda återställd och kunde lämna hotellrummet.
Flygresan tillbaka till Kairo blev ett trevligt avbrott eftersom den sköttes av ett inhyrt danskt bolag med besättning. Vi fick som enda västerländska passagerare speciell uppmärksamhet och att min flickvän hade jobbat en kort period som flygvärdinna i bolaget hjälpte säkert också till en del.
När vi hade landat i Kairo så tog vi en taxi in till hotellet efter den sedvanliga processen med budgivning om priset med olika schaufförer. Efter ännu en taxifärd i vansinnigt hög fart kom vi fram till hotellet. När jag klev ur och skulle betala ville föraren ha ett mycket högre belopp och vägrade att ta emot den överenskomna summan. Under tiden som vi diskuterade detta samlades mer och mer folk runt bilen. Några tog parti för oss och andra för föraren. Det började kännas en aning obekvämt och när föraren var upptagen med en ordväxling med en annan person, stoppade min flickvän snabbt ner pengarna i hans bröstficka och sedan greppade vi vårt bagage och gick in i hotellet. När vi någon timme senare var på väg ner till hotellets restaurang och tittade ut på gatan framför hotellet så såg vi att där fortfarande var en stor folksamling och taxibilen stod kvar.
En iaktagelse. När man på hotellet öppnade rumsdörren tändes ljuset till synes automatiskt och när man gick in i rummet så släcktes ljuset omedelbart. Fiffig anordning! Så småningom upptäckte vi att automatiken sköttes av en man med nubiskt utseende som satt i ett hörn av korridoren. Och likadant var det på alla våningsplan i hotellet. Det var tydligen billigare att anställa ett gäng nubier än att låta ljuset vara tänt kontinuerligt. Eller ingick det i avtalet om att få bygga kraftverksdammen i Assuan?
De återstående dagarna i Kairo ägnade vi åt mina egyptiska forskarkollegor som tog oss med till Giza där vi besökte Chefren pyramiden (den mittersta). Där pågick ett försök att med hjälp av den högenergetiska kosmiska strålningen försöka hitta dolda gravkamrar. Varken detta projekt eller ett projekt som genomfördes med hjälp av högfrekventa radiovågor i början av 1980-talet har kunnat säkert visa förekomsten av dolda kamrar.
Under hela vår egyptiska resa hade vi problem med våra magar. Aggressivare tarmbakterier har jag aldrig träffat på. Vår halva resväska med mediciner kom till flitig användning. Jag minns att tågresan från Köpenhamn var en stor utmaning. Det tog säkert en vecka efter hemkomsten innan kroppen (magen) hade återhämtat sig.
Några veckor senare slog dagstidningarna upp stora rubriker om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg och när han senare visades i bild fick jag kalla fötter. Jag kände igen honom som en av deltagarna vid Sommaruniversitetet i Åbo och anledningen till att han var där stod helt klart för mig. Den stora frågan var nu om jag själv var registrerad av SÄPO som vänsterradikal? Vilket oflyt!
Än idag vet jag inte svaret på den frågan men å andra sidan har jag inte sökt någon statlig befattning som skulle föranleda en kontroll mot säkerhetspolisens register. Jag lämnade universitetsvärlden ett drygt halvår senare och har sedan dess jobbat inom den privata företagssfären.
torsdag 6 december 2007
Rom 1974
I januari 1974 hade effekterna av Oktoberkriget satt sina tydliga spår. Vi fick leva med ransoneringar på elenergi och bensin. I februari fick Sverige nya grundlagar som begränsade kungens makt till enbart ceremonimiella uppgifter. I april vann ABBA Eurovision finalen med låten Waterloo.
I maj fick vi en ny abortlag som gav kvinnor rätt till abort (och de slapp åka till kliniker i Polen) och den allmänna pensionsåldern sänktes till 65 år. I juli sänks myndighetsåldern till 18 år och Sverige inför en lag om allmänt anställningsskydd. Björn Borg vinner sin första grand slam turnering, franska öppna.
I augusti avgick USA´s president Richard Nixon som en följd av Watergate Skandalen, d.v.s. det av Vita Huset beställda inbrottet i det Demokratiska partiets högkvarter.
I september arresterades två av ledarna för den militanta italienska rörelsen Röda Brigaderna efter att gruppen hade genomfört flera uppmärksammade kidnappningar och väpnade rån.
I december presenterade sig en ny svensk idrottsprofil när Ingemar Stenmark vann sin första WorldCup seger i slalom i Madonna di Campiglio i Italien.
Den andra veckan i september skulle jag delta i en internationell konferens om geokosmisk fysik i Frascati, Italien. Eftersom jag inte hade varit i Rom tidigare, bestämde jag mig för att kombinera konferensen med en veckas semester. Jag köpte en billig charterresa på 2 veckor i ett enkelt hotell i centrala Rom och ägnade första veckan åt att upptäcka både det antika Rom med Forum Romanum, Panteon, Colosseum, Katakomberna, Via Appia mm. Sedan Vatikanstaden med Peterskyrkan med Sixtinska kapellet och andra större katedraler. Jag försökte också få kontakt med det levande Rom genom besök på många lokala restauranger och uteserveringar. Jag hade året innan sett filmen ”Fellini Roma” av regissören Federico Fellini och den gav inspiration till att söka det mer genuina och levande Rom. Naturligtvis kunde jag inte hitta den typ av skruvade miljöer som filmen visade men i kvarteren omkring och söder om Piazza Navona fanns lite av den miljö jag sökte.
Samtidigt som jag vandrade omkring på Rom´s gator så pågick ett regelrätt krig mellan polisen och de Röda Brigaderna. Dessutom förekom olika typer av demonstrationer och husockupationer. Vid ett tillfälle promenerade jag rakt in i en polisavspärrning där poliser med kravallutrustning hade spärrat av området runt en kyrka. Kyrkan var ockuperad av demonstranter som hade flytt in i den för att undkomma polisen.
På Olympiastadion i Rom pågick under min första vecka EM i friidrott och en dag ägnade jag enbart åt idrott. På 70-talet var Finland en stark idrottsnation och den blå-vita sektionen på läktaren både hördes och syntes. Finland tog sammanlagt 8 medaljer medan Sverige bara fick 2. Anders Gärderud tog silver på 3000 m hinder och Ricky Bruch tog brons i diskus
I slutet av den första veckan flyttade jag ut till det hotell i Frascati några mil utanför Rom där konferensen ägde rum. Frascati är känt för sina vinodlingar och för att Påven har sitt sommarresidens på trakten.
Av själva konferensen minns jag inte speciellt mycket men det jag minns är alla kvällarna och umgänget med andra unga forskare från hela världen och alla samtal om allt annat än fysikforskning. Det blev många sena kvällar och nätter innan alla hade bjudit laget runt.
När konferensen var slut återvände jag till mitt hotell i Rom. Nu visade det sig att jag hade fått en rumskamrat i det dubbelrum som jag förut hade haft helt för mig själv.
Rumskamraten var en svensk med polskt ursprung. Han var betydligt äldre än jag, artig och social. På den tiden hade de flesta dubbelrummen bara en stor dubbelsäng så på natten fick vi dela säng. Redan första natten visade sig denne vanligtvis stillsamme man från en ny sida. Jag fick knappt någon sömn för min rumsgranne kastade sig fram och tillbaka i sängen, han pratade högt på ett för mig obegripligt språk och ibland vrålade han för full hals.
När han på morgonen förstod att jag inte hade kunnat sova så ville han förklara sig. Han berättade att han var polsk jude och hade lyckats överleva ett tyskt koncentrationsläger. De hemska upplevelserna från lägret återuppspelades varje natt. Det var väldigt jobbigt för honom själv och för hans nuvarande familj, men det fanns ingenting han kunde göra för att få stopp på mardrömmarna.
Det blev ett par liknande nätter innan det var dags att resa hem. Om rumskamraten levde med detta varje natt i hela sitt resterande liv så kunde jag stå ut med ett par nätters sömnbrist.
I maj fick vi en ny abortlag som gav kvinnor rätt till abort (och de slapp åka till kliniker i Polen) och den allmänna pensionsåldern sänktes till 65 år. I juli sänks myndighetsåldern till 18 år och Sverige inför en lag om allmänt anställningsskydd. Björn Borg vinner sin första grand slam turnering, franska öppna.
I augusti avgick USA´s president Richard Nixon som en följd av Watergate Skandalen, d.v.s. det av Vita Huset beställda inbrottet i det Demokratiska partiets högkvarter.
I september arresterades två av ledarna för den militanta italienska rörelsen Röda Brigaderna efter att gruppen hade genomfört flera uppmärksammade kidnappningar och väpnade rån.
I december presenterade sig en ny svensk idrottsprofil när Ingemar Stenmark vann sin första WorldCup seger i slalom i Madonna di Campiglio i Italien.
Den andra veckan i september skulle jag delta i en internationell konferens om geokosmisk fysik i Frascati, Italien. Eftersom jag inte hade varit i Rom tidigare, bestämde jag mig för att kombinera konferensen med en veckas semester. Jag köpte en billig charterresa på 2 veckor i ett enkelt hotell i centrala Rom och ägnade första veckan åt att upptäcka både det antika Rom med Forum Romanum, Panteon, Colosseum, Katakomberna, Via Appia mm. Sedan Vatikanstaden med Peterskyrkan med Sixtinska kapellet och andra större katedraler. Jag försökte också få kontakt med det levande Rom genom besök på många lokala restauranger och uteserveringar. Jag hade året innan sett filmen ”Fellini Roma” av regissören Federico Fellini och den gav inspiration till att söka det mer genuina och levande Rom. Naturligtvis kunde jag inte hitta den typ av skruvade miljöer som filmen visade men i kvarteren omkring och söder om Piazza Navona fanns lite av den miljö jag sökte.
Samtidigt som jag vandrade omkring på Rom´s gator så pågick ett regelrätt krig mellan polisen och de Röda Brigaderna. Dessutom förekom olika typer av demonstrationer och husockupationer. Vid ett tillfälle promenerade jag rakt in i en polisavspärrning där poliser med kravallutrustning hade spärrat av området runt en kyrka. Kyrkan var ockuperad av demonstranter som hade flytt in i den för att undkomma polisen.
På Olympiastadion i Rom pågick under min första vecka EM i friidrott och en dag ägnade jag enbart åt idrott. På 70-talet var Finland en stark idrottsnation och den blå-vita sektionen på läktaren både hördes och syntes. Finland tog sammanlagt 8 medaljer medan Sverige bara fick 2. Anders Gärderud tog silver på 3000 m hinder och Ricky Bruch tog brons i diskus
I slutet av den första veckan flyttade jag ut till det hotell i Frascati några mil utanför Rom där konferensen ägde rum. Frascati är känt för sina vinodlingar och för att Påven har sitt sommarresidens på trakten.
Av själva konferensen minns jag inte speciellt mycket men det jag minns är alla kvällarna och umgänget med andra unga forskare från hela världen och alla samtal om allt annat än fysikforskning. Det blev många sena kvällar och nätter innan alla hade bjudit laget runt.
När konferensen var slut återvände jag till mitt hotell i Rom. Nu visade det sig att jag hade fått en rumskamrat i det dubbelrum som jag förut hade haft helt för mig själv.
Rumskamraten var en svensk med polskt ursprung. Han var betydligt äldre än jag, artig och social. På den tiden hade de flesta dubbelrummen bara en stor dubbelsäng så på natten fick vi dela säng. Redan första natten visade sig denne vanligtvis stillsamme man från en ny sida. Jag fick knappt någon sömn för min rumsgranne kastade sig fram och tillbaka i sängen, han pratade högt på ett för mig obegripligt språk och ibland vrålade han för full hals.
När han på morgonen förstod att jag inte hade kunnat sova så ville han förklara sig. Han berättade att han var polsk jude och hade lyckats överleva ett tyskt koncentrationsläger. De hemska upplevelserna från lägret återuppspelades varje natt. Det var väldigt jobbigt för honom själv och för hans nuvarande familj, men det fanns ingenting han kunde göra för att få stopp på mardrömmarna.
Det blev ett par liknande nätter innan det var dags att resa hem. Om rumskamraten levde med detta varje natt i hela sitt resterande liv så kunde jag stå ut med ett par nätters sömnbrist.
onsdag 28 november 2007
Året 1973 kom med kärlek och flyttlass
Året 1973 har på många sätt utmärkt sig nutidshistorien.
I januari 1973 undertecknade de stridande parterna i Vietnamkriget en fredsuppgörelse som innebar att USA drog sig tillbaka efter 10 års krig mot Nord-Vietnam. Två år senare tvingades USA’s trupper lämna även Syd-Vietnam och Nord-Vietnam tog kontrollen över hela Vietnam efter 28 års strider.
I mars införde Sverige miljöavgift på returglas och engångsförpackningar. I april invigdes World Trade Center i New York med sina berömda tvillingtorn. I maj avslöjade tidningen FIB/Kulturfront en hemlig svensk militär spionorganisation, Informationsbyrån (IB). En konsekvens av avslöjandet blev att journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou i slutet av året häktades och senare själva dömdes till fängelse för spioneri (???).
I augusti tog en k-pist beväpnad bankrånare personalen på ett bankkontor vid Norrmalmstorg som gisslan i 6 dagar i det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat. I september störtade en militärjunta ledd av Augusto Pinochet den demokratiskt valde presidenten Salvatore Allende i en blodig statskupp. Samma månad får Sverige en ny statschef, kung Karl XVI Gustav.
I oktober gick Egypten och Syrien överraskande till angrepp mot Israel i ett försök att ta tillbaka de landområden som man förlorade i Sexdagarskriget 6 år tidigare. Oktoberkriget blev ett snöpligt nederlag för anfallarna där de båda länderna förlorade ännu mer mark.
Som en följ av kriget uppstod brist på olja på den internationella marknaden och den första oljekrisen var ett faktum. I december införde Sverige ransonering på bensin och andra oljeprodukter.
Årets mottagare av Nobels fredspris blev USA´s utrikesminister Henry Kissinger (???). Nord-Vietnams utrikesminister tackade nej till det delade priset.
För mig personligen innebar året 1973 stora förändringar. På vårvintern stod det klart att Forskningsrådets finansiering av verksamheten vid min Institution i Uppsala skulle upphöra och alla forskningsmedel inom området skulle i fortsättningen koncentreras till Umeå Universitet och forskningsstationen utanför Kiruna. Jag bestämde mig för att flytta med upp till Umeå och vi fick ett halvår på oss att avveckla verksamheten i Uppsala. Det kändes svårt att bryta upp från vänner och det sorglösa livet i Uppsala, samtidigt som det kändes spännande att byta miljö och pröva en ny universitetsstad.
Mitt privata liv präglades av att jag efter ett par längre förhållanden nu levde ett bekymmersfritt ungkarlsliv, vilket passade mig bra med tanke på det förestående uppbrottet. Efter många år som student och lärare vid universitetet fanns det många både gamla och nya kontakter att utveckla.
Jag hade flyttat till en lägenhet på Floragatan som jag hyrde möblerad i andra hand och trappat ner på engagemanget i förenings och nöjeslivet i Studentstaden. Det var fortfarande Norrlands Nation som jag oftast besökte eftersom där var det lättast att komma in på eftersläpp till nationens fester.
Det var på Norrlands som jag i mars 1973 när jag med händerna fulla med öl och drinkar till mina vänner vände mig om och stod öga mot öga med en ung dam. Jag hade aldrig sett henne förut, vilket var ovanligt på en sådan här tillställning, och hon hade en utstrålning som gjorde mig nyfiken. Jag gick tillbaka till mina vänner med drickat men skyndade mig sedan att söka efter henne. Nationen bestod av många rum och det var fullt med folk överallt. Tillslut lyckades jag fånga henne i trapphallen där hon var i sällskap med några väninnor och jag befarade att de var på väg att lämna festen. Jag föreslog att vi skulle dansa och hon tackade ja. Efter en dans var det uppenbart. Jag hade drabbats av KÄRLEKEN. Allting stämde! Hon var trevlig att prata med. Kemin i form av hud-mot-hud känslan och kroppsdofter stämde. Hon var kramgo och dansant. Jag följde med henne hem till studentrummet i Triangeln och vi drack te och pratade länge. När den första kyssen hade avverkats fanns det inga tvivel och fram på småtimmarna svävade jag hemåt i ett upprymt tillstånd.
När jag vaknade dagen därpå kom tvivlen. Jag skulle ju snart lämna Uppsala och det var synnerligen dålig timing att inleda ett nytt förhållande. Jag bestämde mig för att ligga lågt och inte rusa in i en ny relation. Men när jag några dagar senare träffade på henne igen förstod jag hur omöjlig min strategi skulle vara att genomföra. Så i stället frågade jag om hon ville bli min bordsdam vid den stundande Vårbalen (festmiddag och bal i frack och långklänning). Det ville hon gärna och på den vägen är det än i denna dag.
Jag flyttade under sommaren upp till Umeå och flyttade in i en 1:a i stadsdelen Carlshem. Under hösten blev det många resor med bil mellan Umeå och Uppsala. Ibland ett par resor i månaden. Bensinen var billig och någon tanke på att miljön skulle drabbas fanns inte på den tiden. Men efter Oktoberkriget ändrades allting. Bensinen blev dyrare och dyrare och i slutet av året begränsades tillgången via ransonering.
I januari 1973 undertecknade de stridande parterna i Vietnamkriget en fredsuppgörelse som innebar att USA drog sig tillbaka efter 10 års krig mot Nord-Vietnam. Två år senare tvingades USA’s trupper lämna även Syd-Vietnam och Nord-Vietnam tog kontrollen över hela Vietnam efter 28 års strider.
I mars införde Sverige miljöavgift på returglas och engångsförpackningar. I april invigdes World Trade Center i New York med sina berömda tvillingtorn. I maj avslöjade tidningen FIB/Kulturfront en hemlig svensk militär spionorganisation, Informationsbyrån (IB). En konsekvens av avslöjandet blev att journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou i slutet av året häktades och senare själva dömdes till fängelse för spioneri (???).
I augusti tog en k-pist beväpnad bankrånare personalen på ett bankkontor vid Norrmalmstorg som gisslan i 6 dagar i det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat. I september störtade en militärjunta ledd av Augusto Pinochet den demokratiskt valde presidenten Salvatore Allende i en blodig statskupp. Samma månad får Sverige en ny statschef, kung Karl XVI Gustav.
I oktober gick Egypten och Syrien överraskande till angrepp mot Israel i ett försök att ta tillbaka de landområden som man förlorade i Sexdagarskriget 6 år tidigare. Oktoberkriget blev ett snöpligt nederlag för anfallarna där de båda länderna förlorade ännu mer mark.
Som en följ av kriget uppstod brist på olja på den internationella marknaden och den första oljekrisen var ett faktum. I december införde Sverige ransonering på bensin och andra oljeprodukter.
Årets mottagare av Nobels fredspris blev USA´s utrikesminister Henry Kissinger (???). Nord-Vietnams utrikesminister tackade nej till det delade priset.
För mig personligen innebar året 1973 stora förändringar. På vårvintern stod det klart att Forskningsrådets finansiering av verksamheten vid min Institution i Uppsala skulle upphöra och alla forskningsmedel inom området skulle i fortsättningen koncentreras till Umeå Universitet och forskningsstationen utanför Kiruna. Jag bestämde mig för att flytta med upp till Umeå och vi fick ett halvår på oss att avveckla verksamheten i Uppsala. Det kändes svårt att bryta upp från vänner och det sorglösa livet i Uppsala, samtidigt som det kändes spännande att byta miljö och pröva en ny universitetsstad.
Mitt privata liv präglades av att jag efter ett par längre förhållanden nu levde ett bekymmersfritt ungkarlsliv, vilket passade mig bra med tanke på det förestående uppbrottet. Efter många år som student och lärare vid universitetet fanns det många både gamla och nya kontakter att utveckla.
Jag hade flyttat till en lägenhet på Floragatan som jag hyrde möblerad i andra hand och trappat ner på engagemanget i förenings och nöjeslivet i Studentstaden. Det var fortfarande Norrlands Nation som jag oftast besökte eftersom där var det lättast att komma in på eftersläpp till nationens fester.
Det var på Norrlands som jag i mars 1973 när jag med händerna fulla med öl och drinkar till mina vänner vände mig om och stod öga mot öga med en ung dam. Jag hade aldrig sett henne förut, vilket var ovanligt på en sådan här tillställning, och hon hade en utstrålning som gjorde mig nyfiken. Jag gick tillbaka till mina vänner med drickat men skyndade mig sedan att söka efter henne. Nationen bestod av många rum och det var fullt med folk överallt. Tillslut lyckades jag fånga henne i trapphallen där hon var i sällskap med några väninnor och jag befarade att de var på väg att lämna festen. Jag föreslog att vi skulle dansa och hon tackade ja. Efter en dans var det uppenbart. Jag hade drabbats av KÄRLEKEN. Allting stämde! Hon var trevlig att prata med. Kemin i form av hud-mot-hud känslan och kroppsdofter stämde. Hon var kramgo och dansant. Jag följde med henne hem till studentrummet i Triangeln och vi drack te och pratade länge. När den första kyssen hade avverkats fanns det inga tvivel och fram på småtimmarna svävade jag hemåt i ett upprymt tillstånd.
När jag vaknade dagen därpå kom tvivlen. Jag skulle ju snart lämna Uppsala och det var synnerligen dålig timing att inleda ett nytt förhållande. Jag bestämde mig för att ligga lågt och inte rusa in i en ny relation. Men när jag några dagar senare träffade på henne igen förstod jag hur omöjlig min strategi skulle vara att genomföra. Så i stället frågade jag om hon ville bli min bordsdam vid den stundande Vårbalen (festmiddag och bal i frack och långklänning). Det ville hon gärna och på den vägen är det än i denna dag.
Jag flyttade under sommaren upp till Umeå och flyttade in i en 1:a i stadsdelen Carlshem. Under hösten blev det många resor med bil mellan Umeå och Uppsala. Ibland ett par resor i månaden. Bensinen var billig och någon tanke på att miljön skulle drabbas fanns inte på den tiden. Men efter Oktoberkriget ändrades allting. Bensinen blev dyrare och dyrare och i slutet av året begränsades tillgången via ransonering.
tisdag 6 november 2007
Norrsken, gruvarbetarstrejk och lovikkavantar
LSenhösten 1969 var jag förvisad till en forskningsstation i närheten av Kiruna. Vi var några unga forskare som fick turas om med att övervaka intrimningen av ett nytt instrument för mätning av kosmisk strålning. December månad började som valigt med sträng kyla och en ständigt frånvarande sol. Den 9 dec 1969 förändrades Kiruna för alltid. Då lade arbetarna i Kirunas gruvor ner sitt arbete. Två dagar tidigare hade arbetarna i Svappavaara lagt ner arbetet i en vild strejk. Den 11 dec hölls det första stormötet i Kiruna sporthall. Nu blev staden hela Sveriges angelägenhet. TV och nyhetsteam belägrade stans hotell och SVT hade dagliga inslag om strejken. En konsevens av strejken var det blev svårt att hitta badmingtontider i sporthallen p.g.a alla möten.
Men norrskenen var lika magnifika som alltid. Det är en märklig känsla att stå i ett snölandskap i 25-30 graders kyla och förtrollas av detta magnifika, sprakande skådespel som med millisekundsnabba växlingar får hela himlavalvet att ändra form, färg och intensitet. Det är magiskt! Magnetiskt! Måste upplevas.
Sent på kvällen för julafton lämnade jag Kiruna i bil för att tillbringa julen i mitt föräldrahem vid Bottenvikskusten. Med mig i bilen var forskningsstationens norrskensfotograf och hans familj. Jag hade lovat dem skjuts till fruns föräldrahem i Lovikka. Vi kom fram till Lovikka strax efter midnatt. Som tack för skjutsen fick jag ett par nystickade lovikkavantar av fotografens svärmor.
Strax för kl ett fortsatte jag bilfärden ensam i vinternatten för att via Tärendö nå mitt mål vid kusten. Det blev en jobbig natt och strax norr om Överkalix var jag tvungen att stanna bilen för att sova en stund eftersom ymnigt snöfall och trötthet gjorde det omöjligt att fortsätta. Det var bara att hoppas att snön inte skulle gömma bilen och att en ev. plogbil skulle upptäcka bilen i tid.
Nåväl. Jag vaknade efter ca en timme och kunde fortsätta färden mot målet. Oroliga föräldrar (detta var före mobiltelefonernas tid) kunde andas ut när jag till slut dök upp på julaftons morgonen.
Så här dags på året blir jag varje år påmind om dec 1969. Då plockar vi fram vårt förråd av handskar och vantar och där hittar man lovikkavantarna, värdens skönaste och varmaste tumvantar. Mina är i mörkbrunt med ett färgglatt skaftmönster.
Gruvarbetarstrejken avblåstes den 4 februari 1970 och de ca 5000 gruvarbetarna återgick i arbete. Det konkreta utfallet i lönekuväret var magert men strejken tvingade LKAB till förbättring av arbetsförhållanden och arbetstider. Idag är antalet gruvarbetare i malmfälten ca 1100.
Men norrskenen var lika magnifika som alltid. Det är en märklig känsla att stå i ett snölandskap i 25-30 graders kyla och förtrollas av detta magnifika, sprakande skådespel som med millisekundsnabba växlingar får hela himlavalvet att ändra form, färg och intensitet. Det är magiskt! Magnetiskt! Måste upplevas.
Sent på kvällen för julafton lämnade jag Kiruna i bil för att tillbringa julen i mitt föräldrahem vid Bottenvikskusten. Med mig i bilen var forskningsstationens norrskensfotograf och hans familj. Jag hade lovat dem skjuts till fruns föräldrahem i Lovikka. Vi kom fram till Lovikka strax efter midnatt. Som tack för skjutsen fick jag ett par nystickade lovikkavantar av fotografens svärmor.
Strax för kl ett fortsatte jag bilfärden ensam i vinternatten för att via Tärendö nå mitt mål vid kusten. Det blev en jobbig natt och strax norr om Överkalix var jag tvungen att stanna bilen för att sova en stund eftersom ymnigt snöfall och trötthet gjorde det omöjligt att fortsätta. Det var bara att hoppas att snön inte skulle gömma bilen och att en ev. plogbil skulle upptäcka bilen i tid.
Nåväl. Jag vaknade efter ca en timme och kunde fortsätta färden mot målet. Oroliga föräldrar (detta var före mobiltelefonernas tid) kunde andas ut när jag till slut dök upp på julaftons morgonen.
Så här dags på året blir jag varje år påmind om dec 1969. Då plockar vi fram vårt förråd av handskar och vantar och där hittar man lovikkavantarna, värdens skönaste och varmaste tumvantar. Mina är i mörkbrunt med ett färgglatt skaftmönster.
Gruvarbetarstrejken avblåstes den 4 februari 1970 och de ca 5000 gruvarbetarna återgick i arbete. Det konkreta utfallet i lönekuväret var magert men strejken tvingade LKAB till förbättring av arbetsförhållanden och arbetstider. Idag är antalet gruvarbetare i malmfälten ca 1100.
måndag 5 november 2007
Giganternas kamp
Slutet av 60 och början av 70-talet var en intensiv period i utforskandet av våra närmaste planeter och av månen. I dec 1970 landade den första farkosten på Venus yta, den sovjetiskbyggda Venera 7, och kunde skicka hem sensationella data om planetens atmosfär. I juli 1971 landade Apollo 15 på månen, den 4:e amerikanska expeditionen, och kunde röra sig över stora områden med hjälp av den första månbilen.
I slutet av augusti samma år deltog jag i en konferens om rymdforskning i Cortina d’Ampezzo i Norditalien. Dit kom forskare från hela världen med färska resultat från ett flertal rymdprojekt, bl.a. rykande färska månbilder från Apollo 15 projektet. På den tiden fanns inte Internet och det kunde gå väldigt lång tid från att experiment hade utförts till att data publicerades. Att få ta del av bara några dagar gamla experimentdata och bilder från månytan var tillräckligt för att ge många forskare en adrenalinkick.
Samtidigt pågick intensiva diskussioner om teoretiska modeller inom astrofysik och kosmologi. En sådan diskussion utvecklade sig till en giganternas kamp.
I den ena ringhörnan fanns den nyblivne svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Han hade tillsammans med sin forskarkollega Gustaf Arrhenius förslagit en modell baserad på plasmafysikteori för hur planetsystemet hade byggts upp gradvis genom att många små partiklar kolliderar med varandra och förenas till allt större kroppar.
I den andra ringhörnan fanns den italienske professorn Guiseppo Colombo, mest känd för att ligga bakom projekt för utforskning av planeten Merkurius och planeten Saturnus ringar. Han förespråkade den katastrofteori som på den tiden var allmänt rådande och som beskrev planeternas uppkomst som resultatet av en kraftig explosion i solen.
Professor Alfvén var ljushårig, elegant och välformulerad. Professor Colombo var rena motsatsen. Han var kraftigt byggd som en kampsportare, solbränd och hans huvud var renrakat (vilket var ganska ovaligt på den tiden). Han argumenterade med kraft och pondus.
Jag minns inte om någon segrare utkorades utan jag minns bara den intensiva kampen mellan dessa båda intellektuella giganter och kontrasten mellan deras framträdanden på podiet.
Cortina d’Ampezzo var f.ö. en trevlig bekantskap. Orten var känd för de olympiska vinterspelen som hölls där år 1956. Jag hade som alla konferensdeltagarna bokats in på det lyxiga konferenshotellet en bit utanför staden. Men efter en dag på hotellet med måltider där 2-3 kypare krävdes för att beställa sin mat med dryck, så sökte jag tillsammans med ett par kollegor upp ett litet hotell mitt i staden. Där åt man italiensk husmanskost i familjär miljö och ägaren, en kvinna i 50-års åldern, tog väl hand om oss och varje måltid blev en lektion i italienska.
I slutet av augusti samma år deltog jag i en konferens om rymdforskning i Cortina d’Ampezzo i Norditalien. Dit kom forskare från hela världen med färska resultat från ett flertal rymdprojekt, bl.a. rykande färska månbilder från Apollo 15 projektet. På den tiden fanns inte Internet och det kunde gå väldigt lång tid från att experiment hade utförts till att data publicerades. Att få ta del av bara några dagar gamla experimentdata och bilder från månytan var tillräckligt för att ge många forskare en adrenalinkick.
Samtidigt pågick intensiva diskussioner om teoretiska modeller inom astrofysik och kosmologi. En sådan diskussion utvecklade sig till en giganternas kamp.
I den ena ringhörnan fanns den nyblivne svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Han hade tillsammans med sin forskarkollega Gustaf Arrhenius förslagit en modell baserad på plasmafysikteori för hur planetsystemet hade byggts upp gradvis genom att många små partiklar kolliderar med varandra och förenas till allt större kroppar.
I den andra ringhörnan fanns den italienske professorn Guiseppo Colombo, mest känd för att ligga bakom projekt för utforskning av planeten Merkurius och planeten Saturnus ringar. Han förespråkade den katastrofteori som på den tiden var allmänt rådande och som beskrev planeternas uppkomst som resultatet av en kraftig explosion i solen.
Professor Alfvén var ljushårig, elegant och välformulerad. Professor Colombo var rena motsatsen. Han var kraftigt byggd som en kampsportare, solbränd och hans huvud var renrakat (vilket var ganska ovaligt på den tiden). Han argumenterade med kraft och pondus.
Jag minns inte om någon segrare utkorades utan jag minns bara den intensiva kampen mellan dessa båda intellektuella giganter och kontrasten mellan deras framträdanden på podiet.
Cortina d’Ampezzo var f.ö. en trevlig bekantskap. Orten var känd för de olympiska vinterspelen som hölls där år 1956. Jag hade som alla konferensdeltagarna bokats in på det lyxiga konferenshotellet en bit utanför staden. Men efter en dag på hotellet med måltider där 2-3 kypare krävdes för att beställa sin mat med dryck, så sökte jag tillsammans med ett par kollegor upp ett litet hotell mitt i staden. Där åt man italiensk husmanskost i familjär miljö och ägaren, en kvinna i 50-års åldern, tog väl hand om oss och varje måltid blev en lektion i italienska.
fredag 2 november 2007
Helt fel ..
... blev det en gång i slutet på 60-talet.
Ett inslag i det nya humorprogrammet "Ståupp" i SVT1 fick mig att minnas en liknande episod i mitt liv.
Det var i slutet av 60-talet och jag hade spenderat kvällen hos min kusin och några av hans vänner. Diskussionens vågor gick höga och många öl senare begav jag mig de ca 100 metrarna hem till min egen studentlägenhet. Jag bodde på 3:je våningen i ett 5-våningshus. När jag hade kryssat mig uppför trapporna till min dörr upptäckte jag till min förvåning att nyckeln inte fungerade i låset. I det berusade tillståndet var det tydligen ganska naturligt att i det läget ringa på sin egen dörrklocka och än mer naturligt var det att någon öppnade. Det var en tjej som jag kände igen och som jag visste att bodde i samma hus.
Nåväl jag stegade in i min lägenhet samtidigt som jag undrade vad tjejen gjorde där. Jag var så upptagen med denna fråga att jag inte noterade att inredning och möblemang inte heller stämde. Den unga damen som ju kände igen mig och visste var jag egentligen bodde, visade vid det här laget en lätt road min och trots den sena timmen fick vi oss ett gott skratt när sanningen uppdagades.
Tjejen är numera en uppburen skådespelare på den fina teatern i den stora staden och kusinen har en egen talk-show i den statliga televisionen.
Ett inslag i det nya humorprogrammet "Ståupp" i SVT1 fick mig att minnas en liknande episod i mitt liv.
Det var i slutet av 60-talet och jag hade spenderat kvällen hos min kusin och några av hans vänner. Diskussionens vågor gick höga och många öl senare begav jag mig de ca 100 metrarna hem till min egen studentlägenhet. Jag bodde på 3:je våningen i ett 5-våningshus. När jag hade kryssat mig uppför trapporna till min dörr upptäckte jag till min förvåning att nyckeln inte fungerade i låset. I det berusade tillståndet var det tydligen ganska naturligt att i det läget ringa på sin egen dörrklocka och än mer naturligt var det att någon öppnade. Det var en tjej som jag kände igen och som jag visste att bodde i samma hus.
Nåväl jag stegade in i min lägenhet samtidigt som jag undrade vad tjejen gjorde där. Jag var så upptagen med denna fråga att jag inte noterade att inredning och möblemang inte heller stämde. Den unga damen som ju kände igen mig och visste var jag egentligen bodde, visade vid det här laget en lätt road min och trots den sena timmen fick vi oss ett gott skratt när sanningen uppdagades.
Tjejen är numera en uppburen skådespelare på den fina teatern i den stora staden och kusinen har en egen talk-show i den statliga televisionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
