Året 1973 kom med kärlek och flyttlass

Året 1973 har på många sätt utmärkt sig nutidshistorien.
I januari 1973 undertecknade de stridande parterna i Vietnamkriget en fredsuppgörelse som innebar att USA drog sig tillbaka efter 10 års krig mot Nord-Vietnam. Två år senare tvingades USA’s trupper lämna även Syd-Vietnam och Nord-Vietnam tog kontrollen över hela Vietnam efter 28 års strider.

I mars införde Sverige miljöavgift på returglas och engångsförpackningar. I april invigdes World Trade Center i New York med sina berömda tvillingtorn. I maj avslöjade tidningen FIB/Kulturfront en hemlig svensk militär spionorganisation, Informationsbyrån (IB). En konsekvens av avslöjandet blev att journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou i slutet av året häktades och senare själva dömdes till fängelse för spioneri (???).

I augusti tog en k-pist beväpnad bankrånare personalen på ett bankkontor vid Norrmalmstorg som gisslan i 6 dagar i det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat. I september störtade en militärjunta ledd av Augusto Pinochet den demokratiskt valde presidenten Salvatore Allende i en blodig statskupp. Samma månad får Sverige en ny statschef, kung Karl XVI Gustav.

I oktober gick Egypten och Syrien överraskande till angrepp mot Israel i ett försök att ta tillbaka de landområden som man förlorade i Sexdagarskriget 6 år tidigare. Oktoberkriget blev ett snöpligt nederlag för anfallarna där de båda länderna förlorade ännu mer mark.
Som en följ av kriget uppstod brist på olja på den internationella marknaden och den första oljekrisen var ett faktum. I december införde Sverige ransonering på bensin och andra oljeprodukter.
Årets mottagare av Nobels fredspris blev USA´s utrikesminister Henry Kissinger (???). Nord-Vietnams utrikesminister tackade nej till det delade priset.

För mig personligen innebar året 1973 stora förändringar. På vårvintern stod det klart att Forskningsrådets finansiering av verksamheten vid min Institution i Uppsala skulle upphöra och alla forskningsmedel inom området skulle i fortsättningen koncentreras till Umeå Universitet och forskningsstationen utanför Kiruna. Jag bestämde mig för att flytta med upp till Umeå och vi fick ett halvår på oss att avveckla verksamheten i Uppsala. Det kändes svårt att bryta upp från vänner och det sorglösa livet i Uppsala, samtidigt som det kändes spännande att byta miljö och pröva en ny universitetsstad.

Mitt privata liv präglades av att jag efter ett par längre förhållanden nu levde ett bekymmersfritt ungkarlsliv, vilket passade mig bra med tanke på det förestående uppbrottet. Efter många år som student och lärare vid universitetet fanns det många både gamla och nya kontakter att utveckla.
Jag hade flyttat till en lägenhet på Floragatan som jag hyrde möblerad i andra hand och trappat ner på engagemanget i förenings och nöjeslivet i Studentstaden. Det var fortfarande Norrlands Nation som jag oftast besökte eftersom där var det lättast att komma in på eftersläpp till nationens fester.

Det var på Norrlands som jag i mars 1973 när jag med händerna fulla med öl och drinkar till mina vänner vände mig om och stod öga mot öga med en ung dam. Jag hade aldrig sett henne förut, vilket var ovanligt på en sådan här tillställning, och hon hade en utstrålning som gjorde mig nyfiken. Jag gick tillbaka till mina vänner med drickat men skyndade mig sedan att söka efter henne. Nationen bestod av många rum och det var fullt med folk överallt. Tillslut lyckades jag fånga henne i trapphallen där hon var i sällskap med några väninnor och jag befarade att de var på väg att lämna festen. Jag föreslog att vi skulle dansa och hon tackade ja. Efter en dans var det uppenbart. Jag hade drabbats av KÄRLEKEN. Allting stämde! Hon var trevlig att prata med. Kemin i form av hud-mot-hud känslan och kroppsdofter stämde. Hon var kramgo och dansant. Jag följde med henne hem till studentrummet i Triangeln och vi drack te och pratade länge. När den första kyssen hade avverkats fanns det inga tvivel och fram på småtimmarna svävade jag hemåt i ett upprymt tillstånd.
När jag vaknade dagen därpå kom tvivlen. Jag skulle ju snart lämna Uppsala och det var synnerligen dålig timing att inleda ett nytt förhållande. Jag bestämde mig för att ligga lågt och inte rusa in i en ny relation. Men när jag några dagar senare träffade på henne igen förstod jag hur omöjlig min strategi skulle vara att genomföra. Så i stället frågade jag om hon ville bli min bordsdam vid den stundande Vårbalen (festmiddag och bal i frack och långklänning). Det ville hon gärna och på den vägen är det än i denna dag.

Jag flyttade under sommaren upp till Umeå och flyttade in i en 1:a i stadsdelen Carlshem. Under hösten blev det många resor med bil mellan Umeå och Uppsala. Ibland ett par resor i månaden. Bensinen var billig och någon tanke på att miljön skulle drabbas fanns inte på den tiden. Men efter Oktoberkriget ändrades allting. Bensinen blev dyrare och dyrare och i slutet av året begränsades tillgången via ransonering.

Norrsken, gruvarbetarstrejk och lovikkavantar

LSenhösten 1969 var jag förvisad till en forskningsstation i närheten av Kiruna. Vi var några unga forskare som fick turas om med att övervaka intrimningen av ett nytt instrument för mätning av kosmisk strålning. December månad började som valigt med sträng kyla och en ständigt frånvarande sol. Den 9 dec 1969 förändrades Kiruna för alltid. Då lade arbetarna i Kirunas gruvor ner sitt arbete. Två dagar tidigare hade arbetarna i Svappavaara lagt ner arbetet i en vild strejk. Den 11 dec hölls det första stormötet i Kiruna sporthall. Nu blev staden hela Sveriges angelägenhet. TV och nyhetsteam belägrade stans hotell och SVT hade dagliga inslag om strejken. En konsevens av strejken var det blev svårt att hitta badmingtontider i sporthallen p.g.a alla möten.
Men norrskenen var lika magnifika som alltid. Det är en märklig känsla att stå i ett snölandskap i 25-30 graders kyla och förtrollas av detta magnifika, sprakande skådespel som med millisekundsnabba växlingar får hela himlavalvet att ändra form, färg och intensitet. Det är magiskt! Magnetiskt! Måste upplevas.
Sent på kvällen för julafton lämnade jag Kiruna i bil för att tillbringa julen i mitt föräldrahem vid Bottenvikskusten. Med mig i bilen var forskningsstationens norrskensfotograf och hans familj. Jag hade lovat dem skjuts till fruns föräldrahem i Lovikka. Vi kom fram till Lovikka strax efter midnatt. Som tack för skjutsen fick jag ett par nystickade lovikkavantar av fotografens svärmor.
Strax för kl ett fortsatte jag bilfärden ensam i vinternatten för att via Tärendö nå mitt mål vid kusten. Det blev en jobbig natt och strax norr om Överkalix var jag tvungen att stanna bilen för att sova en stund eftersom ymnigt snöfall och trötthet gjorde det omöjligt att fortsätta. Det var bara att hoppas att snön inte skulle gömma bilen och att en ev. plogbil skulle upptäcka bilen i tid.
Nåväl. Jag vaknade efter ca en timme och kunde fortsätta färden mot målet. Oroliga föräldrar (detta var före mobiltelefonernas tid) kunde andas ut när jag till slut dök upp på julaftons morgonen.
Så här dags på året blir jag varje år påmind om dec 1969. Då plockar vi fram vårt förråd av handskar och vantar och där hittar man lovikkavantarna, värdens skönaste och varmaste tumvantar. Mina är i mörkbrunt med ett färgglatt skaftmönster.
Gruvarbetarstrejken avblåstes den 4 februari 1970 och de ca 5000 gruvarbetarna återgick i arbete. Det konkreta utfallet i lönekuväret var magert men strejken tvingade LKAB till förbättring av arbetsförhållanden och arbetstider. Idag är antalet gruvarbetare i malmfälten ca 1100.

Giganternas kamp

Slutet av 60 och början av 70-talet var en intensiv period i utforskandet av våra närmaste planeter och av månen. I dec 1970 landade den första farkosten på Venus yta, den sovjetiskbyggda Venera 7, och kunde skicka hem sensationella data om planetens atmosfär. I juli 1971 landade Apollo 15 på månen, den 4:e amerikanska expeditionen, och kunde röra sig över stora områden med hjälp av den första månbilen.
I slutet av augusti samma år deltog jag i en konferens om rymdforskning i Cortina d’Ampezzo i Norditalien. Dit kom forskare från hela världen med färska resultat från ett flertal rymdprojekt, bl.a. rykande färska månbilder från Apollo 15 projektet. På den tiden fanns inte Internet och det kunde gå väldigt lång tid från att experiment hade utförts till att data publicerades. Att få ta del av bara några dagar gamla experimentdata och bilder från månytan var tillräckligt för att ge många forskare en adrenalinkick.
Samtidigt pågick intensiva diskussioner om teoretiska modeller inom astrofysik och kosmologi. En sådan diskussion utvecklade sig till en giganternas kamp.
I den ena ringhörnan fanns den nyblivne svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Han hade tillsammans med sin forskarkollega Gustaf Arrhenius förslagit en modell baserad på plasmafysikteori för hur planetsystemet hade byggts upp gradvis genom att många små partiklar kolliderar med varandra och förenas till allt större kroppar.
I den andra ringhörnan fanns den italienske professorn Guiseppo Colombo, mest känd för att ligga bakom projekt för utforskning av planeten Merkurius och planeten Saturnus ringar. Han förespråkade den katastrofteori som på den tiden var allmänt rådande och som beskrev planeternas uppkomst som resultatet av en kraftig explosion i solen.
Professor Alfvén var ljushårig, elegant och välformulerad. Professor Colombo var rena motsatsen. Han var kraftigt byggd som en kampsportare, solbränd och hans huvud var renrakat (vilket var ganska ovaligt på den tiden). Han argumenterade med kraft och pondus.
Jag minns inte om någon segrare utkorades utan jag minns bara den intensiva kampen mellan dessa båda intellektuella giganter och kontrasten mellan deras framträdanden på podiet.
Cortina d’Ampezzo var f.ö. en trevlig bekantskap. Orten var känd för de olympiska vinterspelen som hölls där år 1956. Jag hade som alla konferensdeltagarna bokats in på det lyxiga konferenshotellet en bit utanför staden. Men efter en dag på hotellet med måltider där 2-3 kypare krävdes för att beställa sin mat med dryck, så sökte jag tillsammans med ett par kollegor upp ett litet hotell mitt i staden. Där åt man italiensk husmanskost i familjär miljö och ägaren, en kvinna i 50-års åldern, tog väl hand om oss och varje måltid blev en lektion i italienska.

Helt fel ..

... blev det en gång i slutet på 60-talet.

Ett inslag i det nya humorprogrammet "Ståupp" i SVT1 fick mig att minnas en liknande episod i mitt liv.
Det var i slutet av 60-talet och jag hade spenderat kvällen hos min kusin och några av hans vänner. Diskussionens vågor gick höga och många öl senare begav jag mig de ca 100 metrarna hem till min egen studentlägenhet. Jag bodde på 3:je våningen i ett 5-våningshus. När jag hade kryssat mig uppför trapporna till min dörr upptäckte jag till min förvåning att nyckeln inte fungerade i låset. I det berusade tillståndet var det tydligen ganska naturligt att i det läget ringa på sin egen dörrklocka och än mer naturligt var det att någon öppnade. Det var en tjej som jag kände igen och som jag visste att bodde i samma hus.
Nåväl jag stegade in i min lägenhet samtidigt som jag undrade vad tjejen gjorde där. Jag var så upptagen med denna fråga att jag inte noterade att inredning och möblemang inte heller stämde. Den unga damen som ju kände igen mig och visste var jag egentligen bodde, visade vid det här laget en lätt road min och trots den sena timmen fick vi oss ett gott skratt när sanningen uppdagades.
Tjejen är numera en uppburen skådespelare på den fina teatern i den stora staden och kusinen har en egen talk-show i den statliga televisionen.