Giganternas kamp

Slutet av 60 och början av 70-talet var en intensiv period i utforskandet av våra närmaste planeter och av månen. I dec 1970 landade den första farkosten på Venus yta, den sovjetiskbyggda Venera 7, och kunde skicka hem sensationella data om planetens atmosfär. I juli 1971 landade Apollo 15 på månen, den 4:e amerikanska expeditionen, och kunde röra sig över stora områden med hjälp av den första månbilen.
I slutet av augusti samma år deltog jag i en konferens om rymdforskning i Cortina d’Ampezzo i Norditalien. Dit kom forskare från hela världen med färska resultat från ett flertal rymdprojekt, bl.a. rykande färska månbilder från Apollo 15 projektet. På den tiden fanns inte Internet och det kunde gå väldigt lång tid från att experiment hade utförts till att data publicerades. Att få ta del av bara några dagar gamla experimentdata och bilder från månytan var tillräckligt för att ge många forskare en adrenalinkick.
Samtidigt pågick intensiva diskussioner om teoretiska modeller inom astrofysik och kosmologi. En sådan diskussion utvecklade sig till en giganternas kamp.
I den ena ringhörnan fanns den nyblivne svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Han hade tillsammans med sin forskarkollega Gustaf Arrhenius förslagit en modell baserad på plasmafysikteori för hur planetsystemet hade byggts upp gradvis genom att många små partiklar kolliderar med varandra och förenas till allt större kroppar.
I den andra ringhörnan fanns den italienske professorn Guiseppo Colombo, mest känd för att ligga bakom projekt för utforskning av planeten Merkurius och planeten Saturnus ringar. Han förespråkade den katastrofteori som på den tiden var allmänt rådande och som beskrev planeternas uppkomst som resultatet av en kraftig explosion i solen.
Professor Alfvén var ljushårig, elegant och välformulerad. Professor Colombo var rena motsatsen. Han var kraftigt byggd som en kampsportare, solbränd och hans huvud var renrakat (vilket var ganska ovaligt på den tiden). Han argumenterade med kraft och pondus.
Jag minns inte om någon segrare utkorades utan jag minns bara den intensiva kampen mellan dessa båda intellektuella giganter och kontrasten mellan deras framträdanden på podiet.
Cortina d’Ampezzo var f.ö. en trevlig bekantskap. Orten var känd för de olympiska vinterspelen som hölls där år 1956. Jag hade som alla konferensdeltagarna bokats in på det lyxiga konferenshotellet en bit utanför staden. Men efter en dag på hotellet med måltider där 2-3 kypare krävdes för att beställa sin mat med dryck, så sökte jag tillsammans med ett par kollegor upp ett litet hotell mitt i staden. Där åt man italiensk husmanskost i familjär miljö och ägaren, en kvinna i 50-års åldern, tog väl hand om oss och varje måltid blev en lektion i italienska.