Sommaren 1975 var varm, varmare, varmast

Sommaren 1975 var en av de varmaste i mitt liv på många sätt. Dels var den svenska sommaren detta år en av de varmaste i modern tid och dels så åkte jag och min flickvän till Egypten och där var det otroligt varmt. Hur det känns att få solsting skall jag berätta lite längre fram.

Året 1975 började med att Sverige fick en ny Regeringsform (grundlag) som fastlade kommunernas rätt till självstyre och beskattning. Rösträttsåldern sänktes samtidigt från 20 till 18 år.

Det här var året då mikrodatorn, föregångaren till PC´n, föddes. I januari presenterades Altair 8800, som man kunde programmera med hjälp av Altair Basic, ett högnivåspråk som hade utvecklats av Bill Gates, Paul Allen och Monte Davidoff. Det var det nybildade företaget Microsoft´s första produkt.

I april tränger sig en grupp ur den västtyska terrorgruppen Rote Armee Fraktion (RAF) in i västtyska ambassaden i Stockholm och tar personalen som gisslan. De kräver att i Tyskland fängslade gruppmedlemmar skall friges. Två personer ur gisslan hinner avrättas innan en explosion i ambassadbyggnaden avbryter gisslandramat.

Löneavtalet mellan LO och SAF ger 30 % löneökning på 2 år. Inflationen är tvåsiffrig. Riksdagen beslutar om en utbyggnad av kärnkraften från 5 till 13 totalt reaktorer.

I augusti hölls i Helsingfors en konferens om samarbete och säkerhet i Europa där de politiska ledarna för alla europeiska stater (utom Albanien) samt USA och Canada deltog. Undertecknandet av slutdokumentet, den s.k. Helsingforsdeklarationen, är en av efterkrigstiden viktigaste händelser.

I oktober avslöjades sjukhusspionen, d.v.s. den man som hade spionerat på anställda och deras politiska åsikter vid sjukhus i Göteborg. Kopplingar till säkerhetspolisen och socialdemokratiska partiet antyds.

Året 1975 bodde jag i Umeå och jobbade deltid som forskningsassistent och som lärare på fysikinstitutionen. I januari 1974 hade min flickvän flyttat upp till Umeå och efter en tid i olika boenden flyttade vi in i en 2:a i studentbostadsområdet Ålidhem med fem minuters promenadväg till jobbet. Jag kan än idag minnas den lyxkänsla jag kände när jag varje morgon promenerade den korta sträckan genom tallskogen till Universitetscampus. Fritt från bilar, avgaser, asfalt och betong.

1975 hade vi fått lite distans till Oljekrisen, d.v.s. den brist på råolja som uppstod efter Oktoberkriget i Mellanöstern. Den hade blivit en väckarklocka över hur beroende vi blivit av energikällor som råolja och uran och de miljöproblem som följde med dessa. Studiecirklar i ämnet blev populära och själv deltog jag i en grupp som hade Sten Lindebergs bok Energiframtider som utgångspunkt.

I augusti åkte jag på Universitets bekostnad till Nordiska Sommaruniversitet i Åbo, Finland. Jag hade hoppats kunna fördjupa mig i energi och miljöfrågor, men när min grupp samlades visade det sig att majoriteten av deltagarna ville diskutera makt, politik och socialism. De finska deltagarna som var i majoritet var väldigt imponerade av den sovjetiska varianten av socialism och dessutom oförbehållsamt positiva till kärnkraften. Jag bestämde mig för att hålla god min och leka marxist i en vecka. Den rekordvarma sommaren gjorde att vår grupp samlades dagtid utomhus nära vattnet i sommarstaden Nådendal. Det gav svalka och möjlighet till avkylande bad. På kvällarna ordnade arrangörerna en del gemensamma kulturella aktiviteter. I övrigt utforskade vi Åbo-studenternas nöjesaktiviteter i detalj.

Vid in- och utresan till Finland var säkerhetskontrollerna mer omfattande än vanligt på grund av det stora säkerhetspådraget kring Helsingforskonferensen.

Efter återkomsten till Sverige packade jag i stort sett bara om mina väskor för att med min flickvän åka till Köpenhamn och därifrån vidare till Egypten. Vi hade förberett oss noggrant med en rad vaccinationer och en halv resväska fylld med olika typer av mediciner.

När vi landade med EgyptAir planet på flygplatsen i Kairo kunde man se tydliga spår av Oktoberkriget 1½ år tidigare. Många byggnader var fortfarande i ruiner efter de israeliska flygattackerna. Man skickade en stilla bedjan till Gud/Allah/Någon att det inte fanns anledning för någon av parterna att starta ett nytt krig just då.

De första dagarna ägnade vi oss åt att upptäcka Kairo på egen hand. Redan 1975 var staden överbefolkad, 9 miljoner invånare i en stad byggd för 3 miljoner. Det fanns människor överallt och det kändes som om man hela tiden gick mot strömmen. Vi var väldigt påpassade eftersom det var få turister där under sommarsäsongen och vi blev ständigt kontaktade av personer som ville dra med oss till en affär, en sevärdhet eller något liknande.

Efter några dagar i Kairo tog vi inrikesflyget till Luxor där vi utforskade Kungarnas dal med bl.a. Tutankhamon och Ramses II´s gravkamrar. I Luxor var det varmt och det fanns inte en öl att uppbringa i hela stan.

Efter ett par dagar i Luxor åkte vi vidare med flyg till Assuan i södra delen av landet och där var det ännu varmare, ca 48 grader C i skuggan mitt på dagen. Det första jag gjorde när vi kom till hotellet var att kolla upp om det fanns öl. Det fanns det och efter att duschat och klätt om gick vi ned till matsalen för att äta middag. Vi beställde in öl och äntligen stod där en kall immande flaska på bordet. Jag hällde upp öl i glaset och drack en stor klunk. Den smakade vedervärdigt! Avslagen! Dagen därpå promenerade vi flera kilometer till stans flottaste hotell och kunde äntligen avnjuta en härlig kall öl!
På eftermiddagen gick vi i de myllrande basarerna där man kunde köpa massor av saker: kryddor på säck, kläder i traditionellt egyptiskt mode, även måttsydda på plats och mycket annat.

Nästa dag bestämde vi oss för en heldag på Nilen. Den tyska guideboken beskrev exakt var och hur man skulle bete sig för att hyra en fellucca, en speciell segelbåt som trafikerar Nilen, med ägaren vid rodret. Även om vi inte hade ett gemensamt språk så lyckades vi förmedla våra önskemål och fick även några förslag på resmål som vi nappade på. Vi började med en seglats tvärsöver floden och landade några km söderut vid Aga Khans mausoleum. På fotvandringen upp mot byggnaden blev vi omkörda av ett gäng kamelryttare. Nästa stopp var vid en botanisk trädgård på en ö i Nilen och sedan fortsatte vi på kaptenens inrådan till en Nubisk by som låg mitt ute bland sanddynorna. Nubierna berättade att de hade tvingats att flytta från sina byar när den stora Assuandammen byggdes för att förse Egypten med vattenkraft.

Under hela seglatsen var det varmt, nästan 50 grader men vattnet och vindfläktarna i seglen gav lite svalka. När vi var på väg tillbaka mot Assuan började jag känna mig lite yr, men trodde att det kanske berodde på värmen och vätskebrist. Att få tillräckligt med vätska var ett ständigt problem. Även om det fanns kiosker där man kunde köpa iskyld Cocacola eller mineralvatten så kunde man inte lita på att innehållet var drickbart. Ibland visade kapsylen ett tydligt veck som tydde på att den redan hade öppnats. Innehåll okänt!

När vi kom tillbaka till hotellet gick jag i duschen och min kropp började bete sig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag skakade i hela kroppen och började frysa så jag skakade tänder. Jag var drabbad av solsting. Termometern visade en kroppstemperatur på 41 grader och jag fick bädda ner mig i sängen med allt av lakan och filtar som fanns i rummet. Inte förrän på e.m. dagen därpå var jag någorlunda återställd och kunde lämna hotellrummet.

Flygresan tillbaka till Kairo blev ett trevligt avbrott eftersom den sköttes av ett inhyrt danskt bolag med besättning. Vi fick som enda västerländska passagerare speciell uppmärksamhet och att min flickvän hade jobbat en kort period som flygvärdinna i bolaget hjälpte säkert också till en del.

När vi hade landat i Kairo så tog vi en taxi in till hotellet efter den sedvanliga processen med budgivning om priset med olika schaufförer. Efter ännu en taxifärd i vansinnigt hög fart kom vi fram till hotellet. När jag klev ur och skulle betala ville föraren ha ett mycket högre belopp och vägrade att ta emot den överenskomna summan. Under tiden som vi diskuterade detta samlades mer och mer folk runt bilen. Några tog parti för oss och andra för föraren. Det började kännas en aning obekvämt och när föraren var upptagen med en ordväxling med en annan person, stoppade min flickvän snabbt ner pengarna i hans bröstficka och sedan greppade vi vårt bagage och gick in i hotellet. När vi någon timme senare var på väg ner till hotellets restaurang och tittade ut på gatan framför hotellet så såg vi att där fortfarande var en stor folksamling och taxibilen stod kvar.

En iaktagelse. När man på hotellet öppnade rumsdörren tändes ljuset till synes automatiskt och när man gick in i rummet så släcktes ljuset omedelbart. Fiffig anordning! Så småningom upptäckte vi att automatiken sköttes av en man med nubiskt utseende som satt i ett hörn av korridoren. Och likadant var det på alla våningsplan i hotellet. Det var tydligen billigare att anställa ett gäng nubier än att låta ljuset vara tänt kontinuerligt. Eller ingick det i avtalet om att få bygga kraftverksdammen i Assuan?

De återstående dagarna i Kairo ägnade vi åt mina egyptiska forskarkollegor som tog oss med till Giza där vi besökte Chefren pyramiden (den mittersta). Där pågick ett försök att med hjälp av den högenergetiska kosmiska strålningen försöka hitta dolda gravkamrar. Varken detta projekt eller ett projekt som genomfördes med hjälp av högfrekventa radiovågor i början av 1980-talet har kunnat säkert visa förekomsten av dolda kamrar.

Under hela vår egyptiska resa hade vi problem med våra magar. Aggressivare tarmbakterier har jag aldrig träffat på. Vår halva resväska med mediciner kom till flitig användning. Jag minns att tågresan från Köpenhamn var en stor utmaning. Det tog säkert en vecka efter hemkomsten innan kroppen (magen) hade återhämtat sig.

Några veckor senare slog dagstidningarna upp stora rubriker om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg och när han senare visades i bild fick jag kalla fötter. Jag kände igen honom som en av deltagarna vid Sommaruniversitetet i Åbo och anledningen till att han var där stod helt klart för mig. Den stora frågan var nu om jag själv var registrerad av SÄPO som vänsterradikal? Vilket oflyt!

Än idag vet jag inte svaret på den frågan men å andra sidan har jag inte sökt någon statlig befattning som skulle föranleda en kontroll mot säkerhetspolisens register. Jag lämnade universitetsvärlden ett drygt halvår senare och har sedan dess jobbat inom den privata företagssfären.