Början till slutet på min forskarkarriär

1976 var det året då jag gav upp min karriär som forskare. Men innan jag berättar om denna ”tragiska” händelse, kanske jag borde berätta hur det startade.

Våren 1968 var jag klar med en fil kand examen med fysik som huvudämne och började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett alternativ som jag allvarligt övervägde var att komplettera min utbildning med en 2-årig påbyggnad till civilingenjör. För att kunna söka in fordrades yrkespraktik och sommaren 1968 arbetade jag därför som industriarbetare på Wattholma Bruk. Här tillverkades diverse produkter i gjutjärn, t.ex. vikter för tyngdlyftning och en mängd specialbeställningar som grindar, räcken mm. Den andra stora produkten var slangklämmor i varierande dimensioner. Mitt första jobb var att måla vikter. Man satte vikten på en krok, doppade den i ett färgbad och hängde sedan upp den på en ställning för att torka. Bra arm och ryggträning! Jag avancerade successivt och på slutet hade jag ansvar för att övervaka produktionen av slangklämmor.

Efter sommaren fick jag ett tips på en forskningsinstitution som låg väldigt mysigt och centralt till i Observatorieparken. Jag gick dit och presenterade mig. Jag fick prata med chefen, laborator och professor emeritus. Hans tjänsterum såg ut precis som man förväntar sig hos en tankspridd professor. Golv, stolar, bord var täckta av pappershögar. Men han verkade ha koll på sina papper. Efter besöket bestämde jag mig för att bli forskare och efter en formell ansökan blev jag antagen som forskarstuderande i ämnet Geokosmisk fysik. Min förste handledare var ED som på deltid var chefsredaktör för Forskning och Framsteg och senare blev ansvarig för vetenskapsredaktionen på DN. Flera forskare på institutionen hade liksom ED erfarenheter från arktiska expeditioner, både vid nord- och sydpolen. Det var säkert sådana framtidsutsikter som lockade mig in på denna bana.

Jag fick en arbetsplats i Observatorieparken och deltog i de rutinmässiga arbetsuppgifter som krävdes för att insamling och bearbetning av kosmiska strålningsdata via ett globalt nätverk av mätinstrument skulle fungera. Genom nätverket blev hela jordgloben ett stort mätinstrument för utforskning av den högenergetiska kosmiska strålningen. Med nätverk menas inte att de var hopkopplade i ett datanätverk. Nej, på den tiden samlade varje mätstation in primärdata som databearbetades för att eliminera lokala effekterna av atmosfären. Sedan skrev man ut data på papper och skickade vidare till andra forskare i nätverket. Vi fick regelbundna sändningar av data från t.ex. Alma Ata i Sovjetunionen, Pic du Midi i Frankrike och Hyancayo i Peru. För ett kunna använda dessa data i vår forskning måste de stansas in på hålkort för att kunna läsas in och bearbetas i datorn. Institutionen hade personal anställd som enbart sysslade med stansning. Det berättades att bara några år tidigare hade man haft ett gäng anställda damer som skötte räknandet på stora stånkande räknesnurror. Det var före datorn tid. En kraftfull stordator 1968 hade 32 Kbyte primärminne. Att jämföra med att en normal PC idag har 1 Gbyte, dvs 31250 ggr större. Som programmerare blev man expert på att optimera minnesanvändningen i datorn. Även hårddiskarna hade låg kapacitet så data lagrade man på hålkort i första hand, även resultat från en databearbetning. Institutionen hade en egen bil som i första hand användes för att frakta kortlådor till och från universitetets datacentral.

Som nybörjare kunde man inte räkna med att få några forskningsstipendier eller jobb som forskningsassistent. Jag hade dock turen att ganska snabbt få arbete som undervisningsassistent på fysikutbildningen. Som sådan hade man ansvar för studenternas laborationsarbeten.

Sommaren 1969 fick jag lov åka på min första forskningskonferens. Den hölls i Interlaken, Schweiz och jag var där i första hand för att se och lära. Där gavs även möjligheter till att upptäcka landet genom vandringar i omgivande berg, tågresa till Jungfraujoch med ändstation på 3500 m höjd, smaka på ostfondy och god öl.

Hösten och vintern ägnades mycket tid till att bygga upp och trimma in en ny mätstation utanför Kiruna (vilket jag har skrivit om i en separat blog).

Sommaren 1970 hölls en internationell konferens i Amsterdam. Jag och N, en gästforskare från Bolivia bestämde oss för att åka bil och N köpte in en billig bil för ändamålet. Kollegorna såg lite oroliga ut när de vinkade av oss. Det droppade någonting ur motorn och frågan var hur långt vi skulle komma med bilskrället. Men vi kom lyckligt fram till Göteborg. Där tog vi färjan till Holland. Ett bekvämt sätt att resa med bil. Vi kom utvilade fram till Amsterdam. Där stötte vi på ett litet problem. Det fanns inget hotell på den adress vi hade fått vid bokningen. Det löste sig på något sätt. Hur har jag glömt.

Konferensen var den första där jag själv bidrog med och presenterade ett eget forskningsarbete. Det gav också många nya kontakter och diskussioner med kollegor i andra länder. På kvällstid utforskade vi stadens restauranger (många indonesiska) och barer. Amsterdams röda kvarter väckte naturligtvis också stor nyfikenhet. I synnerhet från en av våra arabiska gästforskare. Se men inte röra var dock mottot hur upphetsande det än kunde vara.

När konferensen var slut fortsatte vi med bil söderut genom Belgien. Jag minns inte så mycket av Belgien annat än att Bryssel verkade vara en tråkig stad och den belgiska ölen var mycket god. Bättre än den holländska. Bilen fungerade fortfarande och så småningom hittade vi fram till Paris där vi fick låna en lägenhet som tillhörde en släkting till N´s franska flickvän.

Vi stannade några dagar i Paris och besökte turistmål som Versailles, Louvren, Sacré-Coeur, Notre Dame (ristade in namnet i blytaket), tittade på musikshow på Moulin Rouge,njöt av solen och tittade på paris flickor i Le Jardine de Luxembourg (stor park) i Quartier Latin nära Sorbonne universitetet. Vi gjorde ett besök på en forskningsstation i södra Paris, där vi träffade några kollegor som vi mött tidigare i Amsterdam.

Efter Paris bar det av mot nordost och Tyskland. På Autobahn pressade vi den lilla bilen och lyckades som mest komma upp i 125 km/h i nedförsbacke och medvind. Ändå hann man knappt uppfatta alla snabba BMW och Mercedes bilar som svischade förbi i osannolika hastigheter. Vi övernattade i Hamburg och kunde inte låta bli att i rent studiesyfte besöka det ökända Reperbahn. Hela fenomenet med lättklädda flickor i skyltfönstren längs en lång gata eller ett varuhus fullt med prostituerade i montrarna var helt absurt. Så långt från det pryda Sverige som man kunde komma.

Bilen höll sedan hela vägen hem till allas förvåning.

Vad hände i övrigt detta år av intresse?
I feb slår Tierp i Uppland köldrekord med -39 grader C. Popgruppen Beatles upplöstes efter att i 10 år ha dominerat populärmusiken. Månfarkosten Apollo 13 kunde efter en explosion i en syretank med nöd och näppe ta sig tillbaka till jorden. Kina skickar upp sin 1:a rymdsattelit. IKEA´s enda varuhus i Stockholm brinner. Sverige får enkammarriksdag. Den 1:a kommersiella kärnkraftsreaktorn Oskarshamn 1 provstartas.

Fortsättning följer angående slutet på min forskarkarriär.