Jag har den senaste månaden inte haft ro att sätta mig ned och skriva ner mina minnen. Det finns massor att skriva om, men jag har just nu ett annat projekt som tar upp all min lediga tid.
Jag renoverar kök. Det har varit en lång startsträcka med många alternativa lösningar. Dels fanns alternativet att slänga ut det gamla köket och köpa helt nytt. Sedan fanns alternativet att bara byta ut vitvarorna och göra en mindre anpassning av den gamla inredningen.
Efter att ha besökt köksutställningarna på IKEA och KVIK och testat några varianter på köksdesign m.h.a företagens datorstöd för köksdesign stod det klart att inget av dessa alternativ skulle fungera. När jag t.ex. klev in i KVIK’s lokaler var det som att gå in i en science-fiction värld. Så långt från vårt 70-tals hus som man någonsin kunde komma. Att installera ett sådant kök hade varit att våldföra sig på hela huset.
Nu har vi valt en lösning där vi öppnar upp golv och arbetsytor utan att våldföra oss på husets karaktär. Det innebär en hel del snickeriarbeten i samband med att bänkskivor skall bytas, skåp och bänkar skall flyttas/byggas om osv.
Det är ett kreativt och roligt arbete som tyvärr tar alldeles för lång tid. Som amatör på området så är man alldeles för omständlig i planeringen av varje moment och alldeles för petig i utförandet. Men det är kul när man sedan ser resultatet och får övriga familjens godkännande.
I väntan på mitt nästa inlägg om resan till Cuzco i Peru vid årsskiftet 1978-79 så kan det kanske vara intressant att läsa på lite om det väldiga Inkariket som hade sin största utbredning omkring 1530 och sträckte sig från södra Colombia i norr till mellersta Chile i söder. Rikets centrum var Soltemplet i Cuzco. Cuzco betyder navel på inkaspråket quechua.
Här kommer några länkar:
Inkariket
Cuzco, Inkahuvudstaden
Sacsayhuamán, befästning utanför Cuzco
Machu Picchu, dem glömda staden
Francisco Pizarro, Inkarikets besegrare
I den engelska versionen av Wikipedia finns ett mycket omfattande material om Inkariket.
tisdag 4 mars 2008
söndag 27 januari 2008
Årsskiftet 1978-79
I mitten av januari för 29 år sedan kom min flickvän och jag hem från en lång resa. Vi gick raka spåret med allt bagage till lägenhetens balkong och klädde av oss alla kläder. Det var säkert 25 minusgrader utomhus. Utan en tråd på kroppen gick vi sedan in och stängde balkongdörren efter oss.
Det var nämligen så att vi misstänkte att vi hade fått med oss objudna gäster hem från Peru i Sydamerika. Små svarta kryp som lämnade små röda bettmärken efter sig och som var utmärkta längdhoppare. Loppor. Efter en månad i Peru hade vi lärt oss att loppor inte gillar kyla. 25 minusgrader borde göra susen.
Resan var nog den bäst förberedda resan som jag någonsin har gjort. Jag började ett par år i förväg med att lära mig spanska. Nybörjarkurs på ABF. Min flickvän läste på komvux. Sedan gick vi på seminarier och föreläsningar om Sydamerika och Peru för att lära känna landet och regionen. Vi lärde känna peruaner som hade flytt till Sverige undan en repressiv diktaturregim. Militärkupperna avlöste varandra på den tiden. När ett gäng hade suttit så pass länge att de hade hunnit skaffa sig personliga förmögenheter så var det dags att släppa fram andra till skattkistorna.
Resan i form av en gruppresa på flyget ordnades av en ex-peruan som på detta sätt fick en gratis hemresa varje år. Vi hade ett omfattande och välplanerat baggage med oss. Där fanns utrustning som skulle passa för kustklimatet i Lima, för bergsklimatet i inkastaden Cuzco och för regnskogen i Amazonas övre tillflöden. Dessutom hade vi lovat att ta med oss en del barnkläder från peruaner i Sverige till behövande släktingar.
Efter en lång flygresa som gick via Bogota i Colombia anlände vi till Lima några dagar före jul. Efter ett par dagar i Lima flög vi upp till Cuzco som ligger på 3500 m höjd över havet. Vi landade vi lunchtid dagen före julafton och beslöt att ta en lokal buss in till staden. Det visade sig bli ganska obekvämt eftersom bussens takhöjd var anpassad efter lokalbefolkningens längd och jag med mina 192 cm fick först gå dubbelvikt och sedan krångla mig in i säten som inte var anpassade min benlängd.
Väl framme på det centrala torget i Cuzco, Plaza de Armas, letade vi oss fram till ett vandrarhem som låg på en gata med det passande namnet Calle Suecia och som låg en bit från torget. Men det var en jobbig bit för höjdskillnaden var kanske ett par hundra meter. I den tunna luften och med packning blev det en krävande promenad. När vi kom fram upptäckte vi att dels var det fullbelagt och dels passade vi kanske inte riktigt in i klientelet av resluffande ungdomar från hela världen. Vi var fortfarande hela och rena. Så det var bara att knalla tillbaka och leta rätt på ett ledigt hotellrum. Vid det här laget hade vi båda en rejäl huvudvärk på grund av syrebrist och behövde verkligen vila.
Frampå kvällen kände vi oss piggare och gick tillbaka till Plaza de Armas och åt en 3-rätters måltid för det facila priset av 11 kr/person inklusive dryck.
När vi på förmiddagen nästa dag, julaftonen, kom tillbaka till torget var julmarknaden i full gång. Bönderna från byarna runt om Cuzco hade tidigt på morgonen kommit i till stan med stora packningar lastade på ryggen och allt visades nu upp på torget i ett myller av marknadsstånd. Det som särskilt har etsat sig fast i minnet är den enorma färgprakten. Indianerna i sina traditionella kläder med mycket inslag av rött. Alla kvinnor i sina fantasiska huvudbonader och många med ett knyte på ryggen. Ibland kunde man se lite vätska droppa ner från knytet. En antydan om att det där fanns ett litet barn utan blöja. Där fanns alla julkrubborna, julblommorna, julbröden och alla stånd med färskrostade marsvin på spett (i stället för varmkorv).
Vi bodde på ett billigt hotell och det var där vi första gången i livet blev bekanta med loppor. Dom gillade den varma sängvärmen när man hade lagt sig. Efterhand så utvecklade vi en teknik för att bli av med lopporna. Vi ställde behållare med vatten runt sängen. Sedan rusade vi på en given signal upp från sängen med täcket i handen. När lopporna försökte fly den kallnande sängen hamnade de ibland i vattnet och var då lätta att fånga in. Det var kanske inte världens mest effektiva metod för avloppning, men den var minnesvärd.
På julaftonskvällen blev det ganska livat på hotellet då en del av bönderna som hade tjänat lite pengar på marknaden hade råd att övernatta på hotell och festa om lite.
Liksom i alla katolska länder så firas julen på juldagen i Peru. Vi hade ju med oss några paket från våra svensk-peruanska vänner till familjer i Cuzco där mannen var fängslad av regimen. För att inte äventyra familjens säkerhet och vår egen så kunde vi bara göra överlämnandet via en mellanhand, en advokat som ansågs pålitlig. Vi sökte på juldagen upp advokaten i hans bostad. Vi blev vänligt mottagna och fick bl.a. beskåda deras enorma julkrubba. Många komponenter i julkrubbans utsmyckning var inhandlade på julmarknaden.
De efterföljande dagarna ägnade vi åt att titta på lämningar efter Inkariket i och utanför Cuzco och i Machu Picchu, den förvunna inkastaden, som ligger några timmars tågresa bort.
Mer om det senare.
Det var nämligen så att vi misstänkte att vi hade fått med oss objudna gäster hem från Peru i Sydamerika. Små svarta kryp som lämnade små röda bettmärken efter sig och som var utmärkta längdhoppare. Loppor. Efter en månad i Peru hade vi lärt oss att loppor inte gillar kyla. 25 minusgrader borde göra susen.
Resan var nog den bäst förberedda resan som jag någonsin har gjort. Jag började ett par år i förväg med att lära mig spanska. Nybörjarkurs på ABF. Min flickvän läste på komvux. Sedan gick vi på seminarier och föreläsningar om Sydamerika och Peru för att lära känna landet och regionen. Vi lärde känna peruaner som hade flytt till Sverige undan en repressiv diktaturregim. Militärkupperna avlöste varandra på den tiden. När ett gäng hade suttit så pass länge att de hade hunnit skaffa sig personliga förmögenheter så var det dags att släppa fram andra till skattkistorna.
Resan i form av en gruppresa på flyget ordnades av en ex-peruan som på detta sätt fick en gratis hemresa varje år. Vi hade ett omfattande och välplanerat baggage med oss. Där fanns utrustning som skulle passa för kustklimatet i Lima, för bergsklimatet i inkastaden Cuzco och för regnskogen i Amazonas övre tillflöden. Dessutom hade vi lovat att ta med oss en del barnkläder från peruaner i Sverige till behövande släktingar.
Efter en lång flygresa som gick via Bogota i Colombia anlände vi till Lima några dagar före jul. Efter ett par dagar i Lima flög vi upp till Cuzco som ligger på 3500 m höjd över havet. Vi landade vi lunchtid dagen före julafton och beslöt att ta en lokal buss in till staden. Det visade sig bli ganska obekvämt eftersom bussens takhöjd var anpassad efter lokalbefolkningens längd och jag med mina 192 cm fick först gå dubbelvikt och sedan krångla mig in i säten som inte var anpassade min benlängd.
Väl framme på det centrala torget i Cuzco, Plaza de Armas, letade vi oss fram till ett vandrarhem som låg på en gata med det passande namnet Calle Suecia och som låg en bit från torget. Men det var en jobbig bit för höjdskillnaden var kanske ett par hundra meter. I den tunna luften och med packning blev det en krävande promenad. När vi kom fram upptäckte vi att dels var det fullbelagt och dels passade vi kanske inte riktigt in i klientelet av resluffande ungdomar från hela världen. Vi var fortfarande hela och rena. Så det var bara att knalla tillbaka och leta rätt på ett ledigt hotellrum. Vid det här laget hade vi båda en rejäl huvudvärk på grund av syrebrist och behövde verkligen vila.
Frampå kvällen kände vi oss piggare och gick tillbaka till Plaza de Armas och åt en 3-rätters måltid för det facila priset av 11 kr/person inklusive dryck.
När vi på förmiddagen nästa dag, julaftonen, kom tillbaka till torget var julmarknaden i full gång. Bönderna från byarna runt om Cuzco hade tidigt på morgonen kommit i till stan med stora packningar lastade på ryggen och allt visades nu upp på torget i ett myller av marknadsstånd. Det som särskilt har etsat sig fast i minnet är den enorma färgprakten. Indianerna i sina traditionella kläder med mycket inslag av rött. Alla kvinnor i sina fantasiska huvudbonader och många med ett knyte på ryggen. Ibland kunde man se lite vätska droppa ner från knytet. En antydan om att det där fanns ett litet barn utan blöja. Där fanns alla julkrubborna, julblommorna, julbröden och alla stånd med färskrostade marsvin på spett (i stället för varmkorv).
Vi bodde på ett billigt hotell och det var där vi första gången i livet blev bekanta med loppor. Dom gillade den varma sängvärmen när man hade lagt sig. Efterhand så utvecklade vi en teknik för att bli av med lopporna. Vi ställde behållare med vatten runt sängen. Sedan rusade vi på en given signal upp från sängen med täcket i handen. När lopporna försökte fly den kallnande sängen hamnade de ibland i vattnet och var då lätta att fånga in. Det var kanske inte världens mest effektiva metod för avloppning, men den var minnesvärd.
På julaftonskvällen blev det ganska livat på hotellet då en del av bönderna som hade tjänat lite pengar på marknaden hade råd att övernatta på hotell och festa om lite.
Liksom i alla katolska länder så firas julen på juldagen i Peru. Vi hade ju med oss några paket från våra svensk-peruanska vänner till familjer i Cuzco där mannen var fängslad av regimen. För att inte äventyra familjens säkerhet och vår egen så kunde vi bara göra överlämnandet via en mellanhand, en advokat som ansågs pålitlig. Vi sökte på juldagen upp advokaten i hans bostad. Vi blev vänligt mottagna och fick bl.a. beskåda deras enorma julkrubba. Många komponenter i julkrubbans utsmyckning var inhandlade på julmarknaden.
De efterföljande dagarna ägnade vi åt att titta på lämningar efter Inkariket i och utanför Cuzco och i Machu Picchu, den förvunna inkastaden, som ligger några timmars tågresa bort.
Mer om det senare.
söndag 13 januari 2008
1970-talet innebar full satsning på kärnkraft och vindenergi
I spåren av den första stora energikrisen som följde på Oktoberkriget år 1973 började jakten på nya energikällor. I mitten av 1970-talet var kärnkraftsutvecklingen i full gång. Beslut fattades om ytterligare sju kraftverk till totalt 12. 1975 presenterade regeringen en ny energiproposition som innebar en satsning på att ta fram två kommersiella vindkraftverk i fullskala (kapacitet ca 2 MW vardera).
Med anledning av kraftigt stigande priser på råoljan under Oljekrisen 1973-1974 blev utvinning av olja i Nordsjön väldigt intressant. Konstruktionen av de första norska oljeborrplattformar för Nordsjön var i full gång och nya fält prospekterades.
Allt detta resulterade i många uppdrag för mitt företag, Hållfasthetsberäkningar av plattformen Statfjord A gjordes före min tid. Jordbävningsanalyser av kärnkraftverken i Forsmark 2 hade påbörjats och jag kom in i slutskedet av projektet. I ett senare projekt för Forsmark 3 (F3) var jag med från början.
I de flesta beräkningsprojekten så utförde man beräkningar på en konstruktion som bara fanns i form av en konstruktionsritning. Det var sällan man som beräkningskonsult fick en chans att följa den fortsatta utvecklingen fram till en färdig produkt.
I samband med F3 projektet fick jag en möjlighet att åka på studiebesök till Forsmark. Kärnkraftverket F2 som låg ganska nära produktionsstart var det primära målet förbesöket. Det var intressant att kunna titta på färdiga konstruktionsdetaljer som man själv hade gjort analyser på. Eftersom reaktorn ännu inte var laddad fick vi röra oss i utrymmen som senare inte var åtkomliga för besökare på grund av strålningsriskerna. Besöket avslutades med en rundvandring på byggplatsen för F3:an och till min förvåning var det tårtformade fundamentet till reaktorinneslutningens bottenplatta redan på plats i form av ljutformar och armering. Jag var förvånad därför att det var just den delen av konstruktionen som jag höll på att hållfasthetsberäkna. Beräkningresultaten skulle användas för att dimensionera mängden armering. När jag berättade för personalen på plats att jag hade ansvar för hållfasthetsberäkningen fick jag höra att studiebesöket kanske inte var rätt prioritering just då. Ljuteriarbetena hade stoppats i väntan på mina resultat. Gissa om jag var motiverad till att snabbt slutföra mina beräkningar.
Hösten 1977 gick staten ut med en offertförfrågan till sex svenska storföretag om att konstruera och bygga ett vindkraftverk med en effekt på 2 MW. Mitt företag anlitades av ett av företagen för att genomföra dynamiska analyser på den förenklade modell som de använde som underlag för deras offert. SMHI hade genomfört omfattande mätningar av vindförhållandena på de två tilltänkta platserna, Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Statistiska vinddata kunde omräknas till en statistisk fördelning av de dynamiska lasterna och med hjälp av omfattande FEM-beräkningar kunde skattningar av livslängd göras. Det var ett omfattande arbete och de första månaderna under 1978 var mycket stressiga. Offerten lämnades in i slutet av mars. Min uppdragsgivare fick inte uppdrag att uppföra Sveriges första fullskaleverk. Man var dock inblandad genom att man bildade ett nytt bolag tillsammans med ett annat av de offererande företagen som fick uppdraget.
Tyvärr så ledde den omfattande prospekteringen efter olja till god tillgång på olja och därmed låga priser. Intresset för vindkraften minskade därför och det är först nu i dessa dagar som man kan se ett ökat intresse från makthavarna. Det finns en målsättning att år 2015 producera minst 15 TW vindel. Det skall jämföras med dagens produktion på mindre än 1 TW (1 000 000 000 000 Watt).
Med anledning av kraftigt stigande priser på råoljan under Oljekrisen 1973-1974 blev utvinning av olja i Nordsjön väldigt intressant. Konstruktionen av de första norska oljeborrplattformar för Nordsjön var i full gång och nya fält prospekterades.
Allt detta resulterade i många uppdrag för mitt företag, Hållfasthetsberäkningar av plattformen Statfjord A gjordes före min tid. Jordbävningsanalyser av kärnkraftverken i Forsmark 2 hade påbörjats och jag kom in i slutskedet av projektet. I ett senare projekt för Forsmark 3 (F3) var jag med från början.
I de flesta beräkningsprojekten så utförde man beräkningar på en konstruktion som bara fanns i form av en konstruktionsritning. Det var sällan man som beräkningskonsult fick en chans att följa den fortsatta utvecklingen fram till en färdig produkt.
I samband med F3 projektet fick jag en möjlighet att åka på studiebesök till Forsmark. Kärnkraftverket F2 som låg ganska nära produktionsstart var det primära målet förbesöket. Det var intressant att kunna titta på färdiga konstruktionsdetaljer som man själv hade gjort analyser på. Eftersom reaktorn ännu inte var laddad fick vi röra oss i utrymmen som senare inte var åtkomliga för besökare på grund av strålningsriskerna. Besöket avslutades med en rundvandring på byggplatsen för F3:an och till min förvåning var det tårtformade fundamentet till reaktorinneslutningens bottenplatta redan på plats i form av ljutformar och armering. Jag var förvånad därför att det var just den delen av konstruktionen som jag höll på att hållfasthetsberäkna. Beräkningresultaten skulle användas för att dimensionera mängden armering. När jag berättade för personalen på plats att jag hade ansvar för hållfasthetsberäkningen fick jag höra att studiebesöket kanske inte var rätt prioritering just då. Ljuteriarbetena hade stoppats i väntan på mina resultat. Gissa om jag var motiverad till att snabbt slutföra mina beräkningar.
Hösten 1977 gick staten ut med en offertförfrågan till sex svenska storföretag om att konstruera och bygga ett vindkraftverk med en effekt på 2 MW. Mitt företag anlitades av ett av företagen för att genomföra dynamiska analyser på den förenklade modell som de använde som underlag för deras offert. SMHI hade genomfört omfattande mätningar av vindförhållandena på de två tilltänkta platserna, Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Statistiska vinddata kunde omräknas till en statistisk fördelning av de dynamiska lasterna och med hjälp av omfattande FEM-beräkningar kunde skattningar av livslängd göras. Det var ett omfattande arbete och de första månaderna under 1978 var mycket stressiga. Offerten lämnades in i slutet av mars. Min uppdragsgivare fick inte uppdrag att uppföra Sveriges första fullskaleverk. Man var dock inblandad genom att man bildade ett nytt bolag tillsammans med ett annat av de offererande företagen som fick uppdraget.
Tyvärr så ledde den omfattande prospekteringen efter olja till god tillgång på olja och därmed låga priser. Intresset för vindkraften minskade därför och det är först nu i dessa dagar som man kan se ett ökat intresse från makthavarna. Det finns en målsättning att år 2015 producera minst 15 TW vindel. Det skall jämföras med dagens produktion på mindre än 1 TW (1 000 000 000 000 Watt).
måndag 31 december 2007
1977 - ett nytt liv som stóckholmare och datakonsult
Vi började året med att flytta in i en lägenhet i Vårbygård. Efter en prövoperiod på 6 månader fick jag fast anställning från årsskiftet. Under prövoperioden fick jag lära känna företaget genom att jobba inom olika avdelningar och med varierande arbetsuppgifter.
Mitt första externt betalda projekt under hösten 1976 var att utveckla ett datasystem för den dagliga hantering av en stor aktieportfölj. När jag först hörde talas om uppdraget var jag mycket tveksam. Det låg helt utanför allt som jag ditintills hade sysslat med. Men som vanligt så vändes tveksamheten till nyfikenhet och sedan var det full satsning. Beställare var en ung chef med ansvar för aktieportföljen i ett Sveriges större försäkringsbolag. I slutet av året var systemet igång efter några intrimningsproblem. Ett sådant problem var hanteringen av öresavrundning. Trots att systemet hanterade aktier till miljardbelopp så måste alla belopp hanteras med korrekt avrundning till rätt kronbelopp. I forskningssammanhang eller i teknisk databehandling så hanterar man sällan data med större noggrannhet än 4-5 siffror. I hanteringen av aktieportföljen måste 12-siffriga belopp hanteras med noggrannhet ned till varje enskild krona.
Efteråt hade jag bara sporadisk kontakt med beställaren, bl.a. i samband med ändringar som behövde införas p.g.a. ändringar i regelverket för försäkringsbolagens hantering av aktieportföljer. Sedan hörde jag inget ifrån dem på flera år. Jag kunde i ekonominyheterna se att den unge chefen hade avancerat och blivit VD för det bolag som hanterade mina egna pensionspengar. Jag blev därför mycket förvånad när jag i mitten på 80-talet blev kontaktad av det ursprungliga bolaget. Nu ville man flytta över systemet till IBM PC plattform. IBM lanserade sin persondator 1981 och några år senare hade den blivit standardutrustning på många kontor. Men att flytta ett program som var utvecklat för en stordator till PC var fortfarande en utmaning. Jag åtog mig uppdraget och det krävde en hel del specialprogrammering i maskinnära språk (assembly) för att få med alla de funktioner som användarna var vana vid. Och därmed slutar denna historia. Jag hörde att även ett dotterbolag som sysslar med djurförsäkringar hade börjat använda systemet för hantering av sin aktieportfölj men utöver detta har jag inte hört någonting sedan dess. Kanske sitter någon lycklig liten chef och analyserar portföljavkastning med mitt system än i denna dag. Tänk om!
Mitt nästa större och lite udda projekt var att hjälpa en ung amerikansk forskare att etablera en miljö för avancerad databehandling. Han hade värvats till Sverige av ett statsfinansierat företag som var specialiserad på forskning och utveckling in aerodynamiken. Med sig hade han hela sin erfarenhetsbank i form att ett stort antal databand. Där fanns beräkningsprogram och analysresultat m.m. som snabbt behövde bli tillgängligt. Problemet var att banden var skrivna i ett format som var specifikt för det datorsystem som hade producerat dem. Standardiseringen hade inte kommit så långt på den tiden. Genom att analysera kodningen på banden och skriva att speciellt dataprogram för översättning till ett format som passade det aktuella datorsystemet så kunde jag överföra all information.
Vi fick en bra kontakt, den unge forskaren och jag, och under de följande ca 15 åren anlitades jag av hans organisation i många beräkningsprojekt, projekt som hade anknytning till utvecklingen av ett nytt och mycket avancerat svenskt stridsflygplan med speciella aerodynamiska egenskaper. Den unge forskaren har numera en betydligt längre meritförteckning och är verksam som professor vid en av våra tekniska högskolor.
När jag tittar tillbaka på mitt liv som datakonsult ser jag att många av mina affärskontakter har haft framgång i affärslivet. Till de mer speciella hör han som grundade en ny affärsbank. Den gick viss senare i konkurs och det kan vara rätt åt honom för han är den ende som vid första kontakten började med att tala om för mig hur trist och tråkigt mitt kontorsrum var. Sedan har vi han som jobbade direkt under den socialdemokratiske finansministern och senare blev mäktig chef för bankernas bank.
En annan sak som jag brukade fundera över är vad som skulle ha hänt med norra Norrland om man hade fått hem alla de som tvingades söka sig söderut för utbildning och arbete på 60 och 70-talet. Jag tillhör själv en familj med 6 barn där de tre äldsta sökte sig söderut. Mina tre yngre syskon tillhör däremot ”Vi flytt int” generationen och blev kvar i Norrbotten. Mina två kusiner flyttade. Merparten av studenterna i min avgångsklass flyttade. Jag har träffat på många kompetenta personer med hög position inom utvecklingsavdelningar på större svenska företag som flyttat söderut för utbildning och sedan blivit kvar.
Tänk på hur utvecklingen hade kunnat se ut om alla hade återvänt efter utbildningen eller kunnat utbilda sig i närmiljön? Tänk!
Jag måste ändå tacka det socialdemokratiska partiet för den utbildningspolitik de genomförde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Då genomfördes de reformer av skolan som gjorde att högre utbildning blev öppen och i praktiken möjlig för alla. Jag gick själv tre år i Enhetsskolan som var föregångaren till den moderna grundskolan. Sedan gick jag tre år i ett Försöksgymnasium som var föregångaren till dagens gymnasium. Efter studentexamen ville jag inte vara experimentelev längre och ratade det relativt färska universitetet i Umeå för studier i Uppsala.
Men tack vara den nya utbildningspolitiken så frigjordes en slumrande intellektuell resurs i norra Norrland som tyvärr inte kom till nytta i landsändan. På samma sätt som vattenkraften, skogen och malmen.
Du kanske tycker att jag hade hamnat långt ifrån det som jag egentligen anställdes för. Nämligen hållfasthetsanalyser med FEM metoden. Men du kan vara lugn det kommer senare. De projekt som jag har berättat om ingick som ett led i min utbildning till datakonsult. Under hösten 1976 hann jag också med att gå en utbildning i FEM-teknik på Chalmers Högskola i Göteborg. Chalmers var tidigt ute med att anamma den nya tekniken i sin utbildning och där finns än i dag ett ”Finite Element Center” som jag antar startades då i slutet på 70-talet.
Det fanns sedan tidigare en grupp med 5 personer inom mitt företag som var specialiserade på FEM-teknik och genom dem fick jag internutbildning på de datorprogram som gruppen använde sig av. Men mer om detta senare.
1977 var annars det året då Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Den svenska statens finanser var i kris och kronans värde skrevs ned (devalverades) 2 gånger.
Två plan kolliderade på landningsbanan på Teneriffa flygplats och 583 personer dog.
Jimmy Carter blev president i USA.
Mitt första externt betalda projekt under hösten 1976 var att utveckla ett datasystem för den dagliga hantering av en stor aktieportfölj. När jag först hörde talas om uppdraget var jag mycket tveksam. Det låg helt utanför allt som jag ditintills hade sysslat med. Men som vanligt så vändes tveksamheten till nyfikenhet och sedan var det full satsning. Beställare var en ung chef med ansvar för aktieportföljen i ett Sveriges större försäkringsbolag. I slutet av året var systemet igång efter några intrimningsproblem. Ett sådant problem var hanteringen av öresavrundning. Trots att systemet hanterade aktier till miljardbelopp så måste alla belopp hanteras med korrekt avrundning till rätt kronbelopp. I forskningssammanhang eller i teknisk databehandling så hanterar man sällan data med större noggrannhet än 4-5 siffror. I hanteringen av aktieportföljen måste 12-siffriga belopp hanteras med noggrannhet ned till varje enskild krona.
Efteråt hade jag bara sporadisk kontakt med beställaren, bl.a. i samband med ändringar som behövde införas p.g.a. ändringar i regelverket för försäkringsbolagens hantering av aktieportföljer. Sedan hörde jag inget ifrån dem på flera år. Jag kunde i ekonominyheterna se att den unge chefen hade avancerat och blivit VD för det bolag som hanterade mina egna pensionspengar. Jag blev därför mycket förvånad när jag i mitten på 80-talet blev kontaktad av det ursprungliga bolaget. Nu ville man flytta över systemet till IBM PC plattform. IBM lanserade sin persondator 1981 och några år senare hade den blivit standardutrustning på många kontor. Men att flytta ett program som var utvecklat för en stordator till PC var fortfarande en utmaning. Jag åtog mig uppdraget och det krävde en hel del specialprogrammering i maskinnära språk (assembly) för att få med alla de funktioner som användarna var vana vid. Och därmed slutar denna historia. Jag hörde att även ett dotterbolag som sysslar med djurförsäkringar hade börjat använda systemet för hantering av sin aktieportfölj men utöver detta har jag inte hört någonting sedan dess. Kanske sitter någon lycklig liten chef och analyserar portföljavkastning med mitt system än i denna dag. Tänk om!
Mitt nästa större och lite udda projekt var att hjälpa en ung amerikansk forskare att etablera en miljö för avancerad databehandling. Han hade värvats till Sverige av ett statsfinansierat företag som var specialiserad på forskning och utveckling in aerodynamiken. Med sig hade han hela sin erfarenhetsbank i form att ett stort antal databand. Där fanns beräkningsprogram och analysresultat m.m. som snabbt behövde bli tillgängligt. Problemet var att banden var skrivna i ett format som var specifikt för det datorsystem som hade producerat dem. Standardiseringen hade inte kommit så långt på den tiden. Genom att analysera kodningen på banden och skriva att speciellt dataprogram för översättning till ett format som passade det aktuella datorsystemet så kunde jag överföra all information.
Vi fick en bra kontakt, den unge forskaren och jag, och under de följande ca 15 åren anlitades jag av hans organisation i många beräkningsprojekt, projekt som hade anknytning till utvecklingen av ett nytt och mycket avancerat svenskt stridsflygplan med speciella aerodynamiska egenskaper. Den unge forskaren har numera en betydligt längre meritförteckning och är verksam som professor vid en av våra tekniska högskolor.
När jag tittar tillbaka på mitt liv som datakonsult ser jag att många av mina affärskontakter har haft framgång i affärslivet. Till de mer speciella hör han som grundade en ny affärsbank. Den gick viss senare i konkurs och det kan vara rätt åt honom för han är den ende som vid första kontakten började med att tala om för mig hur trist och tråkigt mitt kontorsrum var. Sedan har vi han som jobbade direkt under den socialdemokratiske finansministern och senare blev mäktig chef för bankernas bank.
En annan sak som jag brukade fundera över är vad som skulle ha hänt med norra Norrland om man hade fått hem alla de som tvingades söka sig söderut för utbildning och arbete på 60 och 70-talet. Jag tillhör själv en familj med 6 barn där de tre äldsta sökte sig söderut. Mina tre yngre syskon tillhör däremot ”Vi flytt int” generationen och blev kvar i Norrbotten. Mina två kusiner flyttade. Merparten av studenterna i min avgångsklass flyttade. Jag har träffat på många kompetenta personer med hög position inom utvecklingsavdelningar på större svenska företag som flyttat söderut för utbildning och sedan blivit kvar.
Tänk på hur utvecklingen hade kunnat se ut om alla hade återvänt efter utbildningen eller kunnat utbilda sig i närmiljön? Tänk!
Jag måste ändå tacka det socialdemokratiska partiet för den utbildningspolitik de genomförde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Då genomfördes de reformer av skolan som gjorde att högre utbildning blev öppen och i praktiken möjlig för alla. Jag gick själv tre år i Enhetsskolan som var föregångaren till den moderna grundskolan. Sedan gick jag tre år i ett Försöksgymnasium som var föregångaren till dagens gymnasium. Efter studentexamen ville jag inte vara experimentelev längre och ratade det relativt färska universitetet i Umeå för studier i Uppsala.
Men tack vara den nya utbildningspolitiken så frigjordes en slumrande intellektuell resurs i norra Norrland som tyvärr inte kom till nytta i landsändan. På samma sätt som vattenkraften, skogen och malmen.
Du kanske tycker att jag hade hamnat långt ifrån det som jag egentligen anställdes för. Nämligen hållfasthetsanalyser med FEM metoden. Men du kan vara lugn det kommer senare. De projekt som jag har berättat om ingick som ett led i min utbildning till datakonsult. Under hösten 1976 hann jag också med att gå en utbildning i FEM-teknik på Chalmers Högskola i Göteborg. Chalmers var tidigt ute med att anamma den nya tekniken i sin utbildning och där finns än i dag ett ”Finite Element Center” som jag antar startades då i slutet på 70-talet.
Det fanns sedan tidigare en grupp med 5 personer inom mitt företag som var specialiserade på FEM-teknik och genom dem fick jag internutbildning på de datorprogram som gruppen använde sig av. Men mer om detta senare.
1977 var annars det året då Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Den svenska statens finanser var i kris och kronans värde skrevs ned (devalverades) 2 gånger.
Två plan kolliderade på landningsbanan på Teneriffa flygplats och 583 personer dog.
Jimmy Carter blev president i USA.
fredag 28 december 2007
1976 innebar slutet på min forskarkarriär
Under senhösten 1975 blev jag tillfrågad om jag ville delta i ett externfinansierat projekt för att hållfasthetsbestämma en ny typ av rörklamrar. Det skulle göras dels genom dragtestning och dels genom teoretisk/numerisk bestämning av klamrarna. Min roll skulle vara att ta fram en numerisk metod för att hållfasthetsberäkna klamrarna. Trots att jag knappt kunde stava till hållfasthet åtog jag mig uppdraget. Det var en utmaning av den typ som jag gillade. Det fanns ingen given lösning på problemet. Den måste uppfinnas. Det finns likheter med Bungyjump (även om begreppet inte uppfanns förrän tre år senare) fast på ett annat plan.
Jag började studera metoder för hållfasthetsberäkning. Köpte litteratur i ämnet och testade en del numeriska metoder för att beräkna hållfastheten på liknande konstruktioner. Det var under mitt sökande som jag stötte på FEM, Finita Element Metoden, en ny metod för att numeriskt lösa komplicerade differentialekvationer. Även om metoden presenterats redan på 40-talet fick den sitt genombrott genom publiceringen 1973 av ” An Analysis of The Finite Element Method ” (Strang&Fix). När jag förstod elegansen i metoden blev jag helt såld. Det var som att bli blixtförälskad och är beredd att göra mycket för sin kärlek. FEM skulle komma att förändra hela mitt liv, även om jag då inte visste det.
FEM innebär att man för att beräkna hur en kropp beter sig när den utsätts för krafter, delar in dess geometri i små bitar med enkel form och löser de ekvationer som behöver lösas på de enkla bitarna med relativt enkla metoder. De små bitarna hänger samman och en rörelse i ett område fortplantar sig till de närliggande bitarna. Genom att upprepa beräkningarna många gånger får man tillslut ett jämviktsläge som motsvarar en lösning för hela den komplicerade kroppen. Metoden fungerade lika bra för kroppar i rörelse som för kroppar i vila, vilket gav en enorm potential av analysmöjligheter.
Med hjälp av kodexempel från Strang&Fix skrev jag ett generellt dataprogram för att hantera en mer komplicerad geometri och att presentera resultatet i grafisk form (kroppens deformation). Resultatet från projektet publicerades under våren 1976. Kort därefter blev jag kontaktad ett internationellt dataföretag som ville anställa mig som konsult i ”Teknisk databehandling”, bl.a. för att hjälpa deras kunder att genomföra komplicerade hållfasthetsberäkningar med datorns hjälp.
Efter några dagars betänketid accepterade jag erbjudandet och därmed var min karriär som forskare i Fysik avslutad. Det var inte alldeles enkelt att ta detta avgörande beslut. Jag hade börjat skriva på slutdokumentet i min doktorsavhandling och var inställd på att avsluta arbetet i slutet av året. Om jag avbröt skulle jag få nöja mig med min licenciatsexamen. Min professor avrådde mig och sa att jag kommer att få ångra mig senare. Men jag var såld på FEM och insåg vilken potential metoden hade. Kombinerar man detta med potentialen i ett framgångsrikt dataföretag (känt för sina kraftfulla beräkningsdatorer) så fanns inga begränsningar. Jag kunde bara inte tacka nej. Jag började min nya anställning den 1 juli.
I augusti gjorde jag och min flickvän en kanottur längs Åman i trakten av Åmsele (nära Lycksele i Lappland). Där passade vi på att förlova oss med ringar av lingonris i en fantastisk natur på en obebodd liten ö. Ringarna som senare ersattes av ringar i vitt guld finns ännu kvar.
Min flickvän blev klar med sin socionomexamen hösten 1976 och blev erbjuden ett jobb på en internationell hjälporganisation med kontor i Stockholm. Under hösten 1976 pendlade vi båda två mellan Stockholm och Umeå och bodde inneboende hos min syster i Huddinge. Vid årsskiftet 1976-77 gick flyttlasset söderut och vi flyttade in i en egen lägenhet i Vårbygård i Huddinge kommun.
På grund av alla resor inom landet blev det bara en charterresa till Las Palmas det året. Min flickvän gillade inte charterlivet, så vi utforskade istället Grand Canaria genom att åka runt med lokalbussarna. På nordvästra sidan av ön fanns få turistanläggningar och det gav möjlighet att praktisera lite av den ABF-spanska som jag hade tillägnat mig. Min flickvän hade läst spanska på Komvux och tillsammans klarade vi oss jättebra bland lokalbefolkningen. Och billigt blev det också.
1976 var annars det år när det fransk-engelska överljudsplanet Concord gjorde sin första kommersiella flygning över Atlanten.
Kung Carl Gustav gifte sig med sin Silvia och tenniskungen Björn Borg vann sin första seger i Wimbledon.
I september förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. Torbjörn Fäldin valdes som stadsminister i en borgerlig trepartikoalition.
Ericsson lanserade sin nya datoriserade AXE-växel och blev därigenom världsledande på telefonväxlar.
Skateboard lanserades i Sverige.
Jag började studera metoder för hållfasthetsberäkning. Köpte litteratur i ämnet och testade en del numeriska metoder för att beräkna hållfastheten på liknande konstruktioner. Det var under mitt sökande som jag stötte på FEM, Finita Element Metoden, en ny metod för att numeriskt lösa komplicerade differentialekvationer. Även om metoden presenterats redan på 40-talet fick den sitt genombrott genom publiceringen 1973 av ” An Analysis of The Finite Element Method ” (Strang&Fix). När jag förstod elegansen i metoden blev jag helt såld. Det var som att bli blixtförälskad och är beredd att göra mycket för sin kärlek. FEM skulle komma att förändra hela mitt liv, även om jag då inte visste det.
FEM innebär att man för att beräkna hur en kropp beter sig när den utsätts för krafter, delar in dess geometri i små bitar med enkel form och löser de ekvationer som behöver lösas på de enkla bitarna med relativt enkla metoder. De små bitarna hänger samman och en rörelse i ett område fortplantar sig till de närliggande bitarna. Genom att upprepa beräkningarna många gånger får man tillslut ett jämviktsläge som motsvarar en lösning för hela den komplicerade kroppen. Metoden fungerade lika bra för kroppar i rörelse som för kroppar i vila, vilket gav en enorm potential av analysmöjligheter.
Med hjälp av kodexempel från Strang&Fix skrev jag ett generellt dataprogram för att hantera en mer komplicerad geometri och att presentera resultatet i grafisk form (kroppens deformation). Resultatet från projektet publicerades under våren 1976. Kort därefter blev jag kontaktad ett internationellt dataföretag som ville anställa mig som konsult i ”Teknisk databehandling”, bl.a. för att hjälpa deras kunder att genomföra komplicerade hållfasthetsberäkningar med datorns hjälp.
Efter några dagars betänketid accepterade jag erbjudandet och därmed var min karriär som forskare i Fysik avslutad. Det var inte alldeles enkelt att ta detta avgörande beslut. Jag hade börjat skriva på slutdokumentet i min doktorsavhandling och var inställd på att avsluta arbetet i slutet av året. Om jag avbröt skulle jag få nöja mig med min licenciatsexamen. Min professor avrådde mig och sa att jag kommer att få ångra mig senare. Men jag var såld på FEM och insåg vilken potential metoden hade. Kombinerar man detta med potentialen i ett framgångsrikt dataföretag (känt för sina kraftfulla beräkningsdatorer) så fanns inga begränsningar. Jag kunde bara inte tacka nej. Jag började min nya anställning den 1 juli.
I augusti gjorde jag och min flickvän en kanottur längs Åman i trakten av Åmsele (nära Lycksele i Lappland). Där passade vi på att förlova oss med ringar av lingonris i en fantastisk natur på en obebodd liten ö. Ringarna som senare ersattes av ringar i vitt guld finns ännu kvar.
Min flickvän blev klar med sin socionomexamen hösten 1976 och blev erbjuden ett jobb på en internationell hjälporganisation med kontor i Stockholm. Under hösten 1976 pendlade vi båda två mellan Stockholm och Umeå och bodde inneboende hos min syster i Huddinge. Vid årsskiftet 1976-77 gick flyttlasset söderut och vi flyttade in i en egen lägenhet i Vårbygård i Huddinge kommun.
På grund av alla resor inom landet blev det bara en charterresa till Las Palmas det året. Min flickvän gillade inte charterlivet, så vi utforskade istället Grand Canaria genom att åka runt med lokalbussarna. På nordvästra sidan av ön fanns få turistanläggningar och det gav möjlighet att praktisera lite av den ABF-spanska som jag hade tillägnat mig. Min flickvän hade läst spanska på Komvux och tillsammans klarade vi oss jättebra bland lokalbefolkningen. Och billigt blev det också.
1976 var annars det år när det fransk-engelska överljudsplanet Concord gjorde sin första kommersiella flygning över Atlanten.
Kung Carl Gustav gifte sig med sin Silvia och tenniskungen Björn Borg vann sin första seger i Wimbledon.
I september förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. Torbjörn Fäldin valdes som stadsminister i en borgerlig trepartikoalition.
Ericsson lanserade sin nya datoriserade AXE-växel och blev därigenom världsledande på telefonväxlar.
Skateboard lanserades i Sverige.
måndag 24 december 2007
Glada julminnen!
Jag och mina söner kom hem sent igår kväll efter en vecka på Tenerifa och tack vara min kära fru´s enastående insats blir det åter en traditionell jul här hemma med julsånger, tjocka släkten, julbord, julgran och julklappar.
Det finns många julminnen från fjärran länder, men det hinner jag inte skriva om just nu.
GOD JUL på er ALLA i bloggosfären!
PS. En särskild tanke till min gamle handledare ED som begravdes i veckan. Jag kunde tyvärr inte delta personligen. DS.
Det finns många julminnen från fjärran länder, men det hinner jag inte skriva om just nu.
GOD JUL på er ALLA i bloggosfären!
PS. En särskild tanke till min gamle handledare ED som begravdes i veckan. Jag kunde tyvärr inte delta personligen. DS.
fredag 14 december 2007
Början till slutet på min forskarkarriär
1976 var det året då jag gav upp min karriär som forskare. Men innan jag berättar om denna ”tragiska” händelse, kanske jag borde berätta hur det startade.
Våren 1968 var jag klar med en fil kand examen med fysik som huvudämne och började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett alternativ som jag allvarligt övervägde var att komplettera min utbildning med en 2-årig påbyggnad till civilingenjör. För att kunna söka in fordrades yrkespraktik och sommaren 1968 arbetade jag därför som industriarbetare på Wattholma Bruk. Här tillverkades diverse produkter i gjutjärn, t.ex. vikter för tyngdlyftning och en mängd specialbeställningar som grindar, räcken mm. Den andra stora produkten var slangklämmor i varierande dimensioner. Mitt första jobb var att måla vikter. Man satte vikten på en krok, doppade den i ett färgbad och hängde sedan upp den på en ställning för att torka. Bra arm och ryggträning! Jag avancerade successivt och på slutet hade jag ansvar för att övervaka produktionen av slangklämmor.
Efter sommaren fick jag ett tips på en forskningsinstitution som låg väldigt mysigt och centralt till i Observatorieparken. Jag gick dit och presenterade mig. Jag fick prata med chefen, laborator och professor emeritus. Hans tjänsterum såg ut precis som man förväntar sig hos en tankspridd professor. Golv, stolar, bord var täckta av pappershögar. Men han verkade ha koll på sina papper. Efter besöket bestämde jag mig för att bli forskare och efter en formell ansökan blev jag antagen som forskarstuderande i ämnet Geokosmisk fysik. Min förste handledare var ED som på deltid var chefsredaktör för Forskning och Framsteg och senare blev ansvarig för vetenskapsredaktionen på DN. Flera forskare på institutionen hade liksom ED erfarenheter från arktiska expeditioner, både vid nord- och sydpolen. Det var säkert sådana framtidsutsikter som lockade mig in på denna bana.
Jag fick en arbetsplats i Observatorieparken och deltog i de rutinmässiga arbetsuppgifter som krävdes för att insamling och bearbetning av kosmiska strålningsdata via ett globalt nätverk av mätinstrument skulle fungera. Genom nätverket blev hela jordgloben ett stort mätinstrument för utforskning av den högenergetiska kosmiska strålningen. Med nätverk menas inte att de var hopkopplade i ett datanätverk. Nej, på den tiden samlade varje mätstation in primärdata som databearbetades för att eliminera lokala effekterna av atmosfären. Sedan skrev man ut data på papper och skickade vidare till andra forskare i nätverket. Vi fick regelbundna sändningar av data från t.ex. Alma Ata i Sovjetunionen, Pic du Midi i Frankrike och Hyancayo i Peru. För ett kunna använda dessa data i vår forskning måste de stansas in på hålkort för att kunna läsas in och bearbetas i datorn. Institutionen hade personal anställd som enbart sysslade med stansning. Det berättades att bara några år tidigare hade man haft ett gäng anställda damer som skötte räknandet på stora stånkande räknesnurror. Det var före datorn tid. En kraftfull stordator 1968 hade 32 Kbyte primärminne. Att jämföra med att en normal PC idag har 1 Gbyte, dvs 31250 ggr större. Som programmerare blev man expert på att optimera minnesanvändningen i datorn. Även hårddiskarna hade låg kapacitet så data lagrade man på hålkort i första hand, även resultat från en databearbetning. Institutionen hade en egen bil som i första hand användes för att frakta kortlådor till och från universitetets datacentral.
Som nybörjare kunde man inte räkna med att få några forskningsstipendier eller jobb som forskningsassistent. Jag hade dock turen att ganska snabbt få arbete som undervisningsassistent på fysikutbildningen. Som sådan hade man ansvar för studenternas laborationsarbeten.
Sommaren 1969 fick jag lov åka på min första forskningskonferens. Den hölls i Interlaken, Schweiz och jag var där i första hand för att se och lära. Där gavs även möjligheter till att upptäcka landet genom vandringar i omgivande berg, tågresa till Jungfraujoch med ändstation på 3500 m höjd, smaka på ostfondy och god öl.
Hösten och vintern ägnades mycket tid till att bygga upp och trimma in en ny mätstation utanför Kiruna (vilket jag har skrivit om i en separat blog).
Sommaren 1970 hölls en internationell konferens i Amsterdam. Jag och N, en gästforskare från Bolivia bestämde oss för att åka bil och N köpte in en billig bil för ändamålet. Kollegorna såg lite oroliga ut när de vinkade av oss. Det droppade någonting ur motorn och frågan var hur långt vi skulle komma med bilskrället. Men vi kom lyckligt fram till Göteborg. Där tog vi färjan till Holland. Ett bekvämt sätt att resa med bil. Vi kom utvilade fram till Amsterdam. Där stötte vi på ett litet problem. Det fanns inget hotell på den adress vi hade fått vid bokningen. Det löste sig på något sätt. Hur har jag glömt.
Konferensen var den första där jag själv bidrog med och presenterade ett eget forskningsarbete. Det gav också många nya kontakter och diskussioner med kollegor i andra länder. På kvällstid utforskade vi stadens restauranger (många indonesiska) och barer. Amsterdams röda kvarter väckte naturligtvis också stor nyfikenhet. I synnerhet från en av våra arabiska gästforskare. Se men inte röra var dock mottot hur upphetsande det än kunde vara.
När konferensen var slut fortsatte vi med bil söderut genom Belgien. Jag minns inte så mycket av Belgien annat än att Bryssel verkade vara en tråkig stad och den belgiska ölen var mycket god. Bättre än den holländska. Bilen fungerade fortfarande och så småningom hittade vi fram till Paris där vi fick låna en lägenhet som tillhörde en släkting till N´s franska flickvän.
Vi stannade några dagar i Paris och besökte turistmål som Versailles, Louvren, Sacré-Coeur, Notre Dame (ristade in namnet i blytaket), tittade på musikshow på Moulin Rouge,njöt av solen och tittade på paris flickor i Le Jardine de Luxembourg (stor park) i Quartier Latin nära Sorbonne universitetet. Vi gjorde ett besök på en forskningsstation i södra Paris, där vi träffade några kollegor som vi mött tidigare i Amsterdam.
Efter Paris bar det av mot nordost och Tyskland. På Autobahn pressade vi den lilla bilen och lyckades som mest komma upp i 125 km/h i nedförsbacke och medvind. Ändå hann man knappt uppfatta alla snabba BMW och Mercedes bilar som svischade förbi i osannolika hastigheter. Vi övernattade i Hamburg och kunde inte låta bli att i rent studiesyfte besöka det ökända Reperbahn. Hela fenomenet med lättklädda flickor i skyltfönstren längs en lång gata eller ett varuhus fullt med prostituerade i montrarna var helt absurt. Så långt från det pryda Sverige som man kunde komma.
Bilen höll sedan hela vägen hem till allas förvåning.
Vad hände i övrigt detta år av intresse?
I feb slår Tierp i Uppland köldrekord med -39 grader C. Popgruppen Beatles upplöstes efter att i 10 år ha dominerat populärmusiken. Månfarkosten Apollo 13 kunde efter en explosion i en syretank med nöd och näppe ta sig tillbaka till jorden. Kina skickar upp sin 1:a rymdsattelit. IKEA´s enda varuhus i Stockholm brinner. Sverige får enkammarriksdag. Den 1:a kommersiella kärnkraftsreaktorn Oskarshamn 1 provstartas.
Fortsättning följer angående slutet på min forskarkarriär.
Våren 1968 var jag klar med en fil kand examen med fysik som huvudämne och började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett alternativ som jag allvarligt övervägde var att komplettera min utbildning med en 2-årig påbyggnad till civilingenjör. För att kunna söka in fordrades yrkespraktik och sommaren 1968 arbetade jag därför som industriarbetare på Wattholma Bruk. Här tillverkades diverse produkter i gjutjärn, t.ex. vikter för tyngdlyftning och en mängd specialbeställningar som grindar, räcken mm. Den andra stora produkten var slangklämmor i varierande dimensioner. Mitt första jobb var att måla vikter. Man satte vikten på en krok, doppade den i ett färgbad och hängde sedan upp den på en ställning för att torka. Bra arm och ryggträning! Jag avancerade successivt och på slutet hade jag ansvar för att övervaka produktionen av slangklämmor.
Efter sommaren fick jag ett tips på en forskningsinstitution som låg väldigt mysigt och centralt till i Observatorieparken. Jag gick dit och presenterade mig. Jag fick prata med chefen, laborator och professor emeritus. Hans tjänsterum såg ut precis som man förväntar sig hos en tankspridd professor. Golv, stolar, bord var täckta av pappershögar. Men han verkade ha koll på sina papper. Efter besöket bestämde jag mig för att bli forskare och efter en formell ansökan blev jag antagen som forskarstuderande i ämnet Geokosmisk fysik. Min förste handledare var ED som på deltid var chefsredaktör för Forskning och Framsteg och senare blev ansvarig för vetenskapsredaktionen på DN. Flera forskare på institutionen hade liksom ED erfarenheter från arktiska expeditioner, både vid nord- och sydpolen. Det var säkert sådana framtidsutsikter som lockade mig in på denna bana.
Jag fick en arbetsplats i Observatorieparken och deltog i de rutinmässiga arbetsuppgifter som krävdes för att insamling och bearbetning av kosmiska strålningsdata via ett globalt nätverk av mätinstrument skulle fungera. Genom nätverket blev hela jordgloben ett stort mätinstrument för utforskning av den högenergetiska kosmiska strålningen. Med nätverk menas inte att de var hopkopplade i ett datanätverk. Nej, på den tiden samlade varje mätstation in primärdata som databearbetades för att eliminera lokala effekterna av atmosfären. Sedan skrev man ut data på papper och skickade vidare till andra forskare i nätverket. Vi fick regelbundna sändningar av data från t.ex. Alma Ata i Sovjetunionen, Pic du Midi i Frankrike och Hyancayo i Peru. För ett kunna använda dessa data i vår forskning måste de stansas in på hålkort för att kunna läsas in och bearbetas i datorn. Institutionen hade personal anställd som enbart sysslade med stansning. Det berättades att bara några år tidigare hade man haft ett gäng anställda damer som skötte räknandet på stora stånkande räknesnurror. Det var före datorn tid. En kraftfull stordator 1968 hade 32 Kbyte primärminne. Att jämföra med att en normal PC idag har 1 Gbyte, dvs 31250 ggr större. Som programmerare blev man expert på att optimera minnesanvändningen i datorn. Även hårddiskarna hade låg kapacitet så data lagrade man på hålkort i första hand, även resultat från en databearbetning. Institutionen hade en egen bil som i första hand användes för att frakta kortlådor till och från universitetets datacentral.
Som nybörjare kunde man inte räkna med att få några forskningsstipendier eller jobb som forskningsassistent. Jag hade dock turen att ganska snabbt få arbete som undervisningsassistent på fysikutbildningen. Som sådan hade man ansvar för studenternas laborationsarbeten.
Sommaren 1969 fick jag lov åka på min första forskningskonferens. Den hölls i Interlaken, Schweiz och jag var där i första hand för att se och lära. Där gavs även möjligheter till att upptäcka landet genom vandringar i omgivande berg, tågresa till Jungfraujoch med ändstation på 3500 m höjd, smaka på ostfondy och god öl.
Hösten och vintern ägnades mycket tid till att bygga upp och trimma in en ny mätstation utanför Kiruna (vilket jag har skrivit om i en separat blog).
Sommaren 1970 hölls en internationell konferens i Amsterdam. Jag och N, en gästforskare från Bolivia bestämde oss för att åka bil och N köpte in en billig bil för ändamålet. Kollegorna såg lite oroliga ut när de vinkade av oss. Det droppade någonting ur motorn och frågan var hur långt vi skulle komma med bilskrället. Men vi kom lyckligt fram till Göteborg. Där tog vi färjan till Holland. Ett bekvämt sätt att resa med bil. Vi kom utvilade fram till Amsterdam. Där stötte vi på ett litet problem. Det fanns inget hotell på den adress vi hade fått vid bokningen. Det löste sig på något sätt. Hur har jag glömt.
Konferensen var den första där jag själv bidrog med och presenterade ett eget forskningsarbete. Det gav också många nya kontakter och diskussioner med kollegor i andra länder. På kvällstid utforskade vi stadens restauranger (många indonesiska) och barer. Amsterdams röda kvarter väckte naturligtvis också stor nyfikenhet. I synnerhet från en av våra arabiska gästforskare. Se men inte röra var dock mottot hur upphetsande det än kunde vara.
När konferensen var slut fortsatte vi med bil söderut genom Belgien. Jag minns inte så mycket av Belgien annat än att Bryssel verkade vara en tråkig stad och den belgiska ölen var mycket god. Bättre än den holländska. Bilen fungerade fortfarande och så småningom hittade vi fram till Paris där vi fick låna en lägenhet som tillhörde en släkting till N´s franska flickvän.
Vi stannade några dagar i Paris och besökte turistmål som Versailles, Louvren, Sacré-Coeur, Notre Dame (ristade in namnet i blytaket), tittade på musikshow på Moulin Rouge,njöt av solen och tittade på paris flickor i Le Jardine de Luxembourg (stor park) i Quartier Latin nära Sorbonne universitetet. Vi gjorde ett besök på en forskningsstation i södra Paris, där vi träffade några kollegor som vi mött tidigare i Amsterdam.
Efter Paris bar det av mot nordost och Tyskland. På Autobahn pressade vi den lilla bilen och lyckades som mest komma upp i 125 km/h i nedförsbacke och medvind. Ändå hann man knappt uppfatta alla snabba BMW och Mercedes bilar som svischade förbi i osannolika hastigheter. Vi övernattade i Hamburg och kunde inte låta bli att i rent studiesyfte besöka det ökända Reperbahn. Hela fenomenet med lättklädda flickor i skyltfönstren längs en lång gata eller ett varuhus fullt med prostituerade i montrarna var helt absurt. Så långt från det pryda Sverige som man kunde komma.
Bilen höll sedan hela vägen hem till allas förvåning.
Vad hände i övrigt detta år av intresse?
I feb slår Tierp i Uppland köldrekord med -39 grader C. Popgruppen Beatles upplöstes efter att i 10 år ha dominerat populärmusiken. Månfarkosten Apollo 13 kunde efter en explosion i en syretank med nöd och näppe ta sig tillbaka till jorden. Kina skickar upp sin 1:a rymdsattelit. IKEA´s enda varuhus i Stockholm brinner. Sverige får enkammarriksdag. Den 1:a kommersiella kärnkraftsreaktorn Oskarshamn 1 provstartas.
Fortsättning följer angående slutet på min forskarkarriär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
