Det blev ett långt uppehåll i bloggandet! Renovering av ett gammalt Gotlandshus tog hela hösten 08 i anspråk och sedan blev det köket hemmavid som behövde moderniseras. Osv. En rad anledningar att inte ta sig tid att skriva.
Men nu är jag tillbaka och tänker fortsätta att leta bland mina minnen.
Men först önskar jag alla ett riktigt Gott År 2010!
/Sigge
torsdag 31 december 2009
onsdag 23 april 2008
Lima, Huancayo och Pucalpa i dec 1978
Efter ett par dagar lämnade vi Arequipa och flög tillbaka till huvudstaden Lima. Jag minns egentligen inte så mycket av vistelsen i Arequipa annat än att staden var väldigt vacker med vita husfasader och blommande träd och buskar. Sedan minns jag en liten skoputsarpojke på knappt 10 år som vi träffade på det centrala torget. Han var väldigt charmig och samtidigt en skicklig yrkesman. Han berättade att han kom från en liten by långt utanför staden. Hans familj var fattig och han var tvungen att med sitt jobb som skoputsare bidra till familjens ekonomi. Att gå i skolan var en lyx som han inte hade råd med. Tyvärr träffade man på många barn i liknande situation och tyvärr har väl läget för de allra fattigaste inte förändrats speciellt mycket på de 30 år som har förflutit sedan dess.
Väl tillbaka i Lima tog vi in på ett finare hotell med kaklat badrum på rummet. Det var skönt att kunna känna sig hyfsat ren för en dag. Vi åkte till Svenska Kyrkan och packade om vårt baggage för ytterligare en resa i bergen. Denna gång tog vi tåget till Huancayo, som ligger en dagsresa rakt in i landet. Vi hade hört talas om stadens jättemarknad. Tågresan mot Huancayo var spektakulär och gick på en av världens då högst belägna smalspåriga järnväg med sitt högsta pass på 4818 meter över havet. Och väl däruppe tornade 6-7000 meter höga berg upp sig runt omkring. Jämför det med Sveriges högsta berg Kebnekaise på 2103 m. Vi får stapla 3 sådana på varandra för att komma upp i nivå med de Peruanska bergen (bergskedjan Anderna).
År 2006 tog en järnväg i Tibet över 1a platsen. Under åren 1990-2006 har järnvägen enbart använts för malmtransporter. Sedan dec 2006 har den åter öppnats för turister genom speciella turer som går varannan månad. Järnvägen har rustats upp och tåget dras numera av ett modernt diesellok (till många tågentusiasters stora saknad).
Tåget drogs 1978 av ett bolmande ånglok i stil med Hogvarts-expressen (jfr Harry Potter). (Här finns bilder på tåget.) Landskapssceneriet som spelas upp var enastående. Vi kom fram på kvällen dagen före nyårsafton efter 12 timmars resa på den 30 mil långa sträckan. Det tog lång tid därför att i de branta stigningarna hade tåget knappt styrfart. I Huancayo hittade vi ett billigt hotell i närheten av järnvägsstationen. Tyvärr visade det sig vara ett av de snuskigaste hotell jag någonsin bott på.
På nyårsafton gick vi längs den flera kilometer långa marknadsgatan där det stod marknadsstånd på båda sidor om gatan och det fanns massor med traditionella hantverksprodukter att köpa. Vi köpte massor med schalar och halsdukar i alpacka/lama ull, mm. Det var ett myller av folk, varor och färger. När jag tänker efter så är alla mina minnen från Peru väldigt rika på färg.
Efter att ha upplevt marknaden var vi klara för att åka tillbaka till Lima igen. I Peru fanns på den tiden ett system med privat taxi/långfärdsbil. Man bokade plats i bilen som man sedan fick dela med ett antal andra resenärer. Bilen gick tidigt på nyårsdagens morgon. Vi hade inte fått speciellt mycket sömn den natten p.g.a. allt firande ute på gatorna och på hotellet. Tydligen hade vår förare inte heller fått så värst mycket sömn och ögonen var rödsprängda. Vid första matstoppet somnade han sittande i baren till caféet där vi rastade. Efter detta blev bilfärden på de smala bergsvägarna omgivna av branta stup på 100-tals meter en nervslitande upplevelse. Med hög hastighet kryssade föraren mellan groparna i asfalten och tog de skarpa serpentinkurvorna med skrikande däck. Men vi kom fram helskinnade och på mycket kortare tid än om vi hade tagit tåget. Vi hade dessutom klarat oss utan punkteringar. Bilen hade en trave med reservdäck fastsurrade på taket, så man förstod att det var tämligen vanligt med punkteringar.
I Lima tog vi kontakt med Daniel vars namn vi hade fått hemma i Sverige. Han skulle hjälpa oss med en kontakt som vi behövde i ett senare skede i norra Peru. Daniel var utbildad lärare som hade fått yrkesförbud p.g.a. att han var kritisk till den rådande militärregimen. Han hade lyckats få ett enklare jobb på flygplatsen, men nu verkade det som om han skulle bli utestängd även från detta arbete. Vi åkte hem till honom och blev inbjudna till en fest med hans vänner. Vi blev bjudna på mat och dryck och mycket musik. De flesta där närvarande hade flyttat till Lima för att studera och var liksom Daniel i opposition mot den repressiva militärregeringen. Vi valde att lämna festen ganska tidigt, vid 9 tiden, dels för att vi var trötta och dels för att vi anade att några av festdeltagarna tillhörde den underjordiska motståndsorganisationen ”Sendero Luminoso”, en maoistisk grupp som i början av 80-talet övergick till väpnad kamp. Om polisen hade gjort en razzia mot lägenheten så hade det inte hälsosamt att vara kvar där.
Vi fick skjuts in till centrum och där tog vi in på ett billigt hotell. Receptionen påminde mer om ingången till en lada, men innanför fanns gamla spanska byggnader som ingärdade en stor innergård. Husen hade säkert varit väldigt ståndsmässiga en gång i tiden med enorm takhöjd, dörrar som var ca 4 m höga, ett möblemang som minde om prakt och välstånd. Nu var allt väldigt nedslitet, t.ex. den en gång så tjusiga soffan i vårt rum hade fjädrar som stack upp genom möbeltyget. Det myllrade av människor överallt och ljudnivån var hög. Klädstreck med kläder på tork fanns överallt. Det visade sig att hotellet användes som bostad för bostadslösa barnfamiljer som bodde där i väntan på en mer permanent lösning. När man skulle gå på toaletten eller borsta tänderna för natten fick man stå i kö. Duschen kunde man glömma. Men billigt var det i alla fall! Tio kronor natten per person.
Nästa mål på vår resa var Amazonas djungel. Vi stuvade om vår packning som vi förvarade i Svenska Kyrkan, för nu var det lätta kläder och myggnät som gällde med tanke på de 25+ grader i skuggan och ca 100 % luftfuktighet som väntade. Det var spännande för ingen av oss hade tidigare erfarenhet av regnskog. Vi flög upp till staden Pucalpa, som ligger nordost om Lima på den östra sidan om Anderna. Här har Amazonfloden några av sina tillflöden. Vi tog en taxi från flygplatsen till byn Yarinacocha, som ligger vid en lagunliknande sjö med samma namn. Sjön bildades som en utbuktning i Ucayali floden. Numera förenas vattensystemen bara vid högvatten.
Ucayali floden flyter här lugnt och stilla men längre uppströms byter den namn till Urubamba och passerar både Machu Picchu och Cuzco. Vi återsåg en gammal bekanting m.a.o. och följer man floden nedströms passerar man staden Iquitos för att så småningom nå Manaos i Brasiliens inland och slutligen Macapá vid Atlantkusten. Amazonfloden är ca 700 mil lång och världens största flodsystem. Regnskogen längs hela flodsystemet utgör en väldigt viktig del i jordens ekosystem.
Genom vår utmärkta tyska guidebok visste vi att det fanns ett par lodger (ställen där man kunde bo och äta) i området kring sjön. Vi hyrde efter lite förhandlande en longtail båt som tog oss till den första, byggd som en stor hydda. Den såg inte trevlig ut så vi åkte vidare. Det andra stället verkade perfekt med restaurangen vid vattnet och ett antal små bungalows på lagom avstånd. Det fanns en ledig så vi installerade oss. Efter en snabb dusch var det dags för besök i restaurangen.
Stället drevs av en tysk familj och man kunde som omväxling kommunicera både på tyska och på engelska. Annars var kunskaper i spanska absolut nödvändigt för att ta sig fram i Peru och övriga spansktalande delar av Sydamerika. Man insåg ganska snart att det finns en kontinent som inte använder Engelska som andraspråk. Min flickvän och jag kompletterade varandra väldigt bra. Jag hade läst franska tidigare och hade stor hjälp med ordförrådet medan hon behärskade grammatiken och kunde tala för oss båda. Det ledde till en del lustiga situationer som jag återkommer till senare.
Under en av våra middagar på restaurangen hände plötsligt något konstigt. Vinflaskan som stod mitt på bordet började plötsligt röra sig fram och tillbaka och man fick en konstig känsla i kroppen. Efter en kort stund ropade ägaren att vi skulle lämna byggnaden. Vi skyndade oss ut och förstod att det var en jordbävning. När vi stod därute i mörkret och väntade på faran över, hörde vi att det fanns andra svenskar där också. Det var chefen för Volvo´s fabrik i Peru som var där med sin familj. Så vi fick prata lite svenska också efter ett par veckor med bara spanska.
Vid Lodgen hade man kanadensare för utlåning och eftersom vi var vana kanotister så gav vi oss ut på en utflykt på sjön. Vi följde stranden och efter några hundra meter hörde vi att det rörde sig något i vegetationen vid stranden. Vi paddlade närmare och när vi var rätt så nära hörde vi plötsligt ett väldigt plaskande och brakande under de grenarna av regnskogen som hängde ut över vattnet. Det var ett gäng alligatorer som hade blivit uppskrämda av oss. Vi blev minst lika rädda och paddlade med blåslampa i baken tillbaka till lodgen. Det blev inga fler kanotturer på egen hand.
Vi hade två förutbestämda mål i området som vi ville besöka:
• Amazonas sjukhuset som drevs delvis med hjälp av medel insamlade i Sverige och där det fanns svenska volontärer som arbetade med sjukvård riktad till urbefolkningen.
• Ett besök i en indianby längs Ucayali floden
Jag återkommer till detta senare.
Väl tillbaka i Lima tog vi in på ett finare hotell med kaklat badrum på rummet. Det var skönt att kunna känna sig hyfsat ren för en dag. Vi åkte till Svenska Kyrkan och packade om vårt baggage för ytterligare en resa i bergen. Denna gång tog vi tåget till Huancayo, som ligger en dagsresa rakt in i landet. Vi hade hört talas om stadens jättemarknad. Tågresan mot Huancayo var spektakulär och gick på en av världens då högst belägna smalspåriga järnväg med sitt högsta pass på 4818 meter över havet. Och väl däruppe tornade 6-7000 meter höga berg upp sig runt omkring. Jämför det med Sveriges högsta berg Kebnekaise på 2103 m. Vi får stapla 3 sådana på varandra för att komma upp i nivå med de Peruanska bergen (bergskedjan Anderna).
År 2006 tog en järnväg i Tibet över 1a platsen. Under åren 1990-2006 har järnvägen enbart använts för malmtransporter. Sedan dec 2006 har den åter öppnats för turister genom speciella turer som går varannan månad. Järnvägen har rustats upp och tåget dras numera av ett modernt diesellok (till många tågentusiasters stora saknad).
Tåget drogs 1978 av ett bolmande ånglok i stil med Hogvarts-expressen (jfr Harry Potter). (Här finns bilder på tåget.) Landskapssceneriet som spelas upp var enastående. Vi kom fram på kvällen dagen före nyårsafton efter 12 timmars resa på den 30 mil långa sträckan. Det tog lång tid därför att i de branta stigningarna hade tåget knappt styrfart. I Huancayo hittade vi ett billigt hotell i närheten av järnvägsstationen. Tyvärr visade det sig vara ett av de snuskigaste hotell jag någonsin bott på.
På nyårsafton gick vi längs den flera kilometer långa marknadsgatan där det stod marknadsstånd på båda sidor om gatan och det fanns massor med traditionella hantverksprodukter att köpa. Vi köpte massor med schalar och halsdukar i alpacka/lama ull, mm. Det var ett myller av folk, varor och färger. När jag tänker efter så är alla mina minnen från Peru väldigt rika på färg.
Efter att ha upplevt marknaden var vi klara för att åka tillbaka till Lima igen. I Peru fanns på den tiden ett system med privat taxi/långfärdsbil. Man bokade plats i bilen som man sedan fick dela med ett antal andra resenärer. Bilen gick tidigt på nyårsdagens morgon. Vi hade inte fått speciellt mycket sömn den natten p.g.a. allt firande ute på gatorna och på hotellet. Tydligen hade vår förare inte heller fått så värst mycket sömn och ögonen var rödsprängda. Vid första matstoppet somnade han sittande i baren till caféet där vi rastade. Efter detta blev bilfärden på de smala bergsvägarna omgivna av branta stup på 100-tals meter en nervslitande upplevelse. Med hög hastighet kryssade föraren mellan groparna i asfalten och tog de skarpa serpentinkurvorna med skrikande däck. Men vi kom fram helskinnade och på mycket kortare tid än om vi hade tagit tåget. Vi hade dessutom klarat oss utan punkteringar. Bilen hade en trave med reservdäck fastsurrade på taket, så man förstod att det var tämligen vanligt med punkteringar.
I Lima tog vi kontakt med Daniel vars namn vi hade fått hemma i Sverige. Han skulle hjälpa oss med en kontakt som vi behövde i ett senare skede i norra Peru. Daniel var utbildad lärare som hade fått yrkesförbud p.g.a. att han var kritisk till den rådande militärregimen. Han hade lyckats få ett enklare jobb på flygplatsen, men nu verkade det som om han skulle bli utestängd även från detta arbete. Vi åkte hem till honom och blev inbjudna till en fest med hans vänner. Vi blev bjudna på mat och dryck och mycket musik. De flesta där närvarande hade flyttat till Lima för att studera och var liksom Daniel i opposition mot den repressiva militärregeringen. Vi valde att lämna festen ganska tidigt, vid 9 tiden, dels för att vi var trötta och dels för att vi anade att några av festdeltagarna tillhörde den underjordiska motståndsorganisationen ”Sendero Luminoso”, en maoistisk grupp som i början av 80-talet övergick till väpnad kamp. Om polisen hade gjort en razzia mot lägenheten så hade det inte hälsosamt att vara kvar där.
Vi fick skjuts in till centrum och där tog vi in på ett billigt hotell. Receptionen påminde mer om ingången till en lada, men innanför fanns gamla spanska byggnader som ingärdade en stor innergård. Husen hade säkert varit väldigt ståndsmässiga en gång i tiden med enorm takhöjd, dörrar som var ca 4 m höga, ett möblemang som minde om prakt och välstånd. Nu var allt väldigt nedslitet, t.ex. den en gång så tjusiga soffan i vårt rum hade fjädrar som stack upp genom möbeltyget. Det myllrade av människor överallt och ljudnivån var hög. Klädstreck med kläder på tork fanns överallt. Det visade sig att hotellet användes som bostad för bostadslösa barnfamiljer som bodde där i väntan på en mer permanent lösning. När man skulle gå på toaletten eller borsta tänderna för natten fick man stå i kö. Duschen kunde man glömma. Men billigt var det i alla fall! Tio kronor natten per person.
Nästa mål på vår resa var Amazonas djungel. Vi stuvade om vår packning som vi förvarade i Svenska Kyrkan, för nu var det lätta kläder och myggnät som gällde med tanke på de 25+ grader i skuggan och ca 100 % luftfuktighet som väntade. Det var spännande för ingen av oss hade tidigare erfarenhet av regnskog. Vi flög upp till staden Pucalpa, som ligger nordost om Lima på den östra sidan om Anderna. Här har Amazonfloden några av sina tillflöden. Vi tog en taxi från flygplatsen till byn Yarinacocha, som ligger vid en lagunliknande sjö med samma namn. Sjön bildades som en utbuktning i Ucayali floden. Numera förenas vattensystemen bara vid högvatten.
Ucayali floden flyter här lugnt och stilla men längre uppströms byter den namn till Urubamba och passerar både Machu Picchu och Cuzco. Vi återsåg en gammal bekanting m.a.o. och följer man floden nedströms passerar man staden Iquitos för att så småningom nå Manaos i Brasiliens inland och slutligen Macapá vid Atlantkusten. Amazonfloden är ca 700 mil lång och världens största flodsystem. Regnskogen längs hela flodsystemet utgör en väldigt viktig del i jordens ekosystem.
Genom vår utmärkta tyska guidebok visste vi att det fanns ett par lodger (ställen där man kunde bo och äta) i området kring sjön. Vi hyrde efter lite förhandlande en longtail båt som tog oss till den första, byggd som en stor hydda. Den såg inte trevlig ut så vi åkte vidare. Det andra stället verkade perfekt med restaurangen vid vattnet och ett antal små bungalows på lagom avstånd. Det fanns en ledig så vi installerade oss. Efter en snabb dusch var det dags för besök i restaurangen.
Stället drevs av en tysk familj och man kunde som omväxling kommunicera både på tyska och på engelska. Annars var kunskaper i spanska absolut nödvändigt för att ta sig fram i Peru och övriga spansktalande delar av Sydamerika. Man insåg ganska snart att det finns en kontinent som inte använder Engelska som andraspråk. Min flickvän och jag kompletterade varandra väldigt bra. Jag hade läst franska tidigare och hade stor hjälp med ordförrådet medan hon behärskade grammatiken och kunde tala för oss båda. Det ledde till en del lustiga situationer som jag återkommer till senare.
Under en av våra middagar på restaurangen hände plötsligt något konstigt. Vinflaskan som stod mitt på bordet började plötsligt röra sig fram och tillbaka och man fick en konstig känsla i kroppen. Efter en kort stund ropade ägaren att vi skulle lämna byggnaden. Vi skyndade oss ut och förstod att det var en jordbävning. När vi stod därute i mörkret och väntade på faran över, hörde vi att det fanns andra svenskar där också. Det var chefen för Volvo´s fabrik i Peru som var där med sin familj. Så vi fick prata lite svenska också efter ett par veckor med bara spanska.
Vid Lodgen hade man kanadensare för utlåning och eftersom vi var vana kanotister så gav vi oss ut på en utflykt på sjön. Vi följde stranden och efter några hundra meter hörde vi att det rörde sig något i vegetationen vid stranden. Vi paddlade närmare och när vi var rätt så nära hörde vi plötsligt ett väldigt plaskande och brakande under de grenarna av regnskogen som hängde ut över vattnet. Det var ett gäng alligatorer som hade blivit uppskrämda av oss. Vi blev minst lika rädda och paddlade med blåslampa i baken tillbaka till lodgen. Det blev inga fler kanotturer på egen hand.
Vi hade två förutbestämda mål i området som vi ville besöka:
• Amazonas sjukhuset som drevs delvis med hjälp av medel insamlade i Sverige och där det fanns svenska volontärer som arbetade med sjukvård riktad till urbefolkningen.
• Ett besök i en indianby längs Ucayali floden
Jag återkommer till detta senare.
lördag 5 april 2008
Macho Picchu, Puno och den vita staden Arequipa
Redan när vi på hemmaplan förberedde resan fick vi höra att vi med största sannolikhet skulle bli bestulna under resan i Peru. Det var 100 % säkert! Frågan var bara vad som skulle bli stulet. Under de första dagarna i Lima och i Cuzco träffade vi på resluffande svenskar som alla berättade om hur de blivit av med väskor, ryggsäckar, kameror, plånböcker mm. T.o.m. plånböcker som förvarades i bröstfickan hade försvunnit spårlöst. En svenska som bodde i Cuzco berättade att det hände att hon när hon gick för att handla på den lokala marknaden upptäckte att hon inte hade pengar att betala med i marknadsståndet. Vi fick tips på vad man skulle ha uppsikt över. Plötslig folksamling, om någon gick med ett bylsigt klädesplagg över armen (dolde verktyg och stöldgods) mm.
För oss blev det en utmaning att se till att vi inte blev bestulna. När vi rörde oss på stan eller åkte med tåg eller buss så försökte vi tänka flera steg i förväg för att kunna förekomma alla försök till rån. Faktum är att vi lyckades klara oss genom hela resan utan att bli bestulna. Men det gjordes många försök. Mer om det senare.
Resan från Cuzco gör man med tåg och det är en spektakulär tågresa som började med en sicksack stigning upp ur den dalgång där Cuzco ligger. Resan avbröts en gång när tågpersonalen måste gå ut och röja banan från nedrasade stenar. Den gången var rälsen blockerad av naturliga orsaker. I februari i år blockerades rälsen med stenblock och timmer av bönder som protesterar för att få tillgång till billigare vatten och mot effekterna ett frihandelsavtal med USA.
Vid ändstationen Aguas Calientes fick man byta till minibuss som klättrade i oändliga serpentiner uppför den relativt nyanlagda väg som leder till den glömda staden ca 500 upp. Spanjorerna upptäckte aldrig staden, vilket var tur för då hade det väl legat en kyrka där nu. Staden upptäcktes 1911 av en engelsk historiker. Fyra år efter vårt besök upptogs staden på Unesco’s världsarvslista. Där ser man. Ett besök betyder så mycket! (Tack Gevalia för den repliken.)
Macho Picchu måste upplevas. Jag hade sett många bilder på staden men det första intrycket när man såg och upplevde staden på nära håll har satt oförglömliga spår hos mig. Det var så verkligt, levande. Nästan så man väntade sig att möta befolkningen i sina dagliga bestyr. Vi gick runt i flera timmar och studerade inkafolkets byggnader, vattenledningar, solur mm.
Sedan åkte vi tillbaka samma väg till Cuzco. Efter en natts sömn tog vi oss till järnvägsstationen för att ta tåget till Arequipa via staden Puno vid Titicaca sjön. När vi väntade på att biljettförsäljningen skulle starta blev det plötsligt väldigt mycket folk vid biljettluckan. Alla trängde på från alla håll. Jag klev lugnt åt sidan och ställde mig att betrakta de som blev kvar i kön. En efter en försvann dom ut ur stationsbyggnaden och tillslut fanns ingen kö längre. Då kunde jag köpa biljetter. Tyvärr gick inget tåg till Puno-Arequipa den dagen så vi fick stanna en natt till i Cuzco.
Nästa dag klev vi på 1:a klassvagnen för att åka den smalspåriga järnvägen mellan Cuzco och Puno. Tåget drevs med ett pustande ånglok. Det var som att kliva tillbaka i tiden till seklets begynnelse. I 1:a klass satt man lite bättre och slapp trängas och dela löss och loppor med fåglar, tamdjur och människor. Om man fick problem med den höga höjden kunde man få hjälp i form av man som gick runt med en syrgasballong och puffade på behövande. På de högsta bergspassen gick banan på en höjd som närmade sig 5000 meter. Dock gick merparten av resan på slät mark i form av en uppodlad högplatå där de stora godsägarna har lagt beslag på den bördigaste jorden medan småbönderna som försörjer godsen med arbetskraft är hänvisade till små odlingslotter på bergssluttningarna.
I Puno, som ligger alldeles vid stranden av Titicaca sjön på den Peruanska sidan, hade vi ett stop på några timmar innan det var dags att åka vidare mot Arequipa. Vi tog in på ett hotell för att få möjlighet att duscha av oss resdammet och kanske lämna en eller annan fripassagerare efter oss. Det visade sig att hotellrummets golv var nytjärat. Den som har tjärat en träbåt förstår hur det luktar. Utomhus skulle man kunna säga att det doftar men inne i ett lite rum blir det nästan för mycket. Och dessutom klibbade skorna fast i tjäran så det kippade ljudligt när man gick omkring. Duschen låg i källaren och det var stopp i avloppet. Vi använde en uppochnedvänd plasthink att stå på när vi duschade. På slutet vek den sig och då fick man rädda sig bort från den smutsiga vattensamling som utgjorde duschrummets golv.
Vi hann med en promenad i stadens centrum innan det var dags att gå ombord på tåget mot Arequipa. På perrongen spanade jag in en man som hade siktat in sig på min flickväns ryggsäck. När han närmade sig gick jag mellan och spärrade blicken i honom för att visa att jag visste hans avsikter. Han försvann snabbt från platsen. Vi åkte nattåget och stolsryggarna i 1:a klass var ställbara så vi fick faktiskt lite sömn under resan. Tidigt på morgonen den 28 december 1978 var vi framme och med hjälp av vår utmärkta tyska guidebok letade vi reda på ett billigt hotellrum som låg centralt i den vita staden.
Stadskärna, som också kallas den Vita Staden, kom in på Unesco’s världsarvslista år 2000.
För oss blev det en utmaning att se till att vi inte blev bestulna. När vi rörde oss på stan eller åkte med tåg eller buss så försökte vi tänka flera steg i förväg för att kunna förekomma alla försök till rån. Faktum är att vi lyckades klara oss genom hela resan utan att bli bestulna. Men det gjordes många försök. Mer om det senare.
Resan från Cuzco gör man med tåg och det är en spektakulär tågresa som började med en sicksack stigning upp ur den dalgång där Cuzco ligger. Resan avbröts en gång när tågpersonalen måste gå ut och röja banan från nedrasade stenar. Den gången var rälsen blockerad av naturliga orsaker. I februari i år blockerades rälsen med stenblock och timmer av bönder som protesterar för att få tillgång till billigare vatten och mot effekterna ett frihandelsavtal med USA.
Vid ändstationen Aguas Calientes fick man byta till minibuss som klättrade i oändliga serpentiner uppför den relativt nyanlagda väg som leder till den glömda staden ca 500 upp. Spanjorerna upptäckte aldrig staden, vilket var tur för då hade det väl legat en kyrka där nu. Staden upptäcktes 1911 av en engelsk historiker. Fyra år efter vårt besök upptogs staden på Unesco’s världsarvslista. Där ser man. Ett besök betyder så mycket! (Tack Gevalia för den repliken.)
Macho Picchu måste upplevas. Jag hade sett många bilder på staden men det första intrycket när man såg och upplevde staden på nära håll har satt oförglömliga spår hos mig. Det var så verkligt, levande. Nästan så man väntade sig att möta befolkningen i sina dagliga bestyr. Vi gick runt i flera timmar och studerade inkafolkets byggnader, vattenledningar, solur mm.
Sedan åkte vi tillbaka samma väg till Cuzco. Efter en natts sömn tog vi oss till järnvägsstationen för att ta tåget till Arequipa via staden Puno vid Titicaca sjön. När vi väntade på att biljettförsäljningen skulle starta blev det plötsligt väldigt mycket folk vid biljettluckan. Alla trängde på från alla håll. Jag klev lugnt åt sidan och ställde mig att betrakta de som blev kvar i kön. En efter en försvann dom ut ur stationsbyggnaden och tillslut fanns ingen kö längre. Då kunde jag köpa biljetter. Tyvärr gick inget tåg till Puno-Arequipa den dagen så vi fick stanna en natt till i Cuzco.
Nästa dag klev vi på 1:a klassvagnen för att åka den smalspåriga järnvägen mellan Cuzco och Puno. Tåget drevs med ett pustande ånglok. Det var som att kliva tillbaka i tiden till seklets begynnelse. I 1:a klass satt man lite bättre och slapp trängas och dela löss och loppor med fåglar, tamdjur och människor. Om man fick problem med den höga höjden kunde man få hjälp i form av man som gick runt med en syrgasballong och puffade på behövande. På de högsta bergspassen gick banan på en höjd som närmade sig 5000 meter. Dock gick merparten av resan på slät mark i form av en uppodlad högplatå där de stora godsägarna har lagt beslag på den bördigaste jorden medan småbönderna som försörjer godsen med arbetskraft är hänvisade till små odlingslotter på bergssluttningarna.
I Puno, som ligger alldeles vid stranden av Titicaca sjön på den Peruanska sidan, hade vi ett stop på några timmar innan det var dags att åka vidare mot Arequipa. Vi tog in på ett hotell för att få möjlighet att duscha av oss resdammet och kanske lämna en eller annan fripassagerare efter oss. Det visade sig att hotellrummets golv var nytjärat. Den som har tjärat en träbåt förstår hur det luktar. Utomhus skulle man kunna säga att det doftar men inne i ett lite rum blir det nästan för mycket. Och dessutom klibbade skorna fast i tjäran så det kippade ljudligt när man gick omkring. Duschen låg i källaren och det var stopp i avloppet. Vi använde en uppochnedvänd plasthink att stå på när vi duschade. På slutet vek den sig och då fick man rädda sig bort från den smutsiga vattensamling som utgjorde duschrummets golv.
Vi hann med en promenad i stadens centrum innan det var dags att gå ombord på tåget mot Arequipa. På perrongen spanade jag in en man som hade siktat in sig på min flickväns ryggsäck. När han närmade sig gick jag mellan och spärrade blicken i honom för att visa att jag visste hans avsikter. Han försvann snabbt från platsen. Vi åkte nattåget och stolsryggarna i 1:a klass var ställbara så vi fick faktiskt lite sömn under resan. Tidigt på morgonen den 28 december 1978 var vi framme och med hjälp av vår utmärkta tyska guidebok letade vi reda på ett billigt hotellrum som låg centralt i den vita staden.
Stadskärna, som också kallas den Vita Staden, kom in på Unesco’s världsarvslista år 2000.
tisdag 4 mars 2008
Skrivtorka
Jag har den senaste månaden inte haft ro att sätta mig ned och skriva ner mina minnen. Det finns massor att skriva om, men jag har just nu ett annat projekt som tar upp all min lediga tid.
Jag renoverar kök. Det har varit en lång startsträcka med många alternativa lösningar. Dels fanns alternativet att slänga ut det gamla köket och köpa helt nytt. Sedan fanns alternativet att bara byta ut vitvarorna och göra en mindre anpassning av den gamla inredningen.
Efter att ha besökt köksutställningarna på IKEA och KVIK och testat några varianter på köksdesign m.h.a företagens datorstöd för köksdesign stod det klart att inget av dessa alternativ skulle fungera. När jag t.ex. klev in i KVIK’s lokaler var det som att gå in i en science-fiction värld. Så långt från vårt 70-tals hus som man någonsin kunde komma. Att installera ett sådant kök hade varit att våldföra sig på hela huset.
Nu har vi valt en lösning där vi öppnar upp golv och arbetsytor utan att våldföra oss på husets karaktär. Det innebär en hel del snickeriarbeten i samband med att bänkskivor skall bytas, skåp och bänkar skall flyttas/byggas om osv.
Det är ett kreativt och roligt arbete som tyvärr tar alldeles för lång tid. Som amatör på området så är man alldeles för omständlig i planeringen av varje moment och alldeles för petig i utförandet. Men det är kul när man sedan ser resultatet och får övriga familjens godkännande.
I väntan på mitt nästa inlägg om resan till Cuzco i Peru vid årsskiftet 1978-79 så kan det kanske vara intressant att läsa på lite om det väldiga Inkariket som hade sin största utbredning omkring 1530 och sträckte sig från södra Colombia i norr till mellersta Chile i söder. Rikets centrum var Soltemplet i Cuzco. Cuzco betyder navel på inkaspråket quechua.
Här kommer några länkar:
Inkariket
Cuzco, Inkahuvudstaden
Sacsayhuamán, befästning utanför Cuzco
Machu Picchu, dem glömda staden
Francisco Pizarro, Inkarikets besegrare
I den engelska versionen av Wikipedia finns ett mycket omfattande material om Inkariket.
Jag renoverar kök. Det har varit en lång startsträcka med många alternativa lösningar. Dels fanns alternativet att slänga ut det gamla köket och köpa helt nytt. Sedan fanns alternativet att bara byta ut vitvarorna och göra en mindre anpassning av den gamla inredningen.
Efter att ha besökt köksutställningarna på IKEA och KVIK och testat några varianter på köksdesign m.h.a företagens datorstöd för köksdesign stod det klart att inget av dessa alternativ skulle fungera. När jag t.ex. klev in i KVIK’s lokaler var det som att gå in i en science-fiction värld. Så långt från vårt 70-tals hus som man någonsin kunde komma. Att installera ett sådant kök hade varit att våldföra sig på hela huset.
Nu har vi valt en lösning där vi öppnar upp golv och arbetsytor utan att våldföra oss på husets karaktär. Det innebär en hel del snickeriarbeten i samband med att bänkskivor skall bytas, skåp och bänkar skall flyttas/byggas om osv.
Det är ett kreativt och roligt arbete som tyvärr tar alldeles för lång tid. Som amatör på området så är man alldeles för omständlig i planeringen av varje moment och alldeles för petig i utförandet. Men det är kul när man sedan ser resultatet och får övriga familjens godkännande.
I väntan på mitt nästa inlägg om resan till Cuzco i Peru vid årsskiftet 1978-79 så kan det kanske vara intressant att läsa på lite om det väldiga Inkariket som hade sin största utbredning omkring 1530 och sträckte sig från södra Colombia i norr till mellersta Chile i söder. Rikets centrum var Soltemplet i Cuzco. Cuzco betyder navel på inkaspråket quechua.
Här kommer några länkar:
Inkariket
Cuzco, Inkahuvudstaden
Sacsayhuamán, befästning utanför Cuzco
Machu Picchu, dem glömda staden
Francisco Pizarro, Inkarikets besegrare
I den engelska versionen av Wikipedia finns ett mycket omfattande material om Inkariket.
söndag 27 januari 2008
Årsskiftet 1978-79
I mitten av januari för 29 år sedan kom min flickvän och jag hem från en lång resa. Vi gick raka spåret med allt bagage till lägenhetens balkong och klädde av oss alla kläder. Det var säkert 25 minusgrader utomhus. Utan en tråd på kroppen gick vi sedan in och stängde balkongdörren efter oss.
Det var nämligen så att vi misstänkte att vi hade fått med oss objudna gäster hem från Peru i Sydamerika. Små svarta kryp som lämnade små röda bettmärken efter sig och som var utmärkta längdhoppare. Loppor. Efter en månad i Peru hade vi lärt oss att loppor inte gillar kyla. 25 minusgrader borde göra susen.
Resan var nog den bäst förberedda resan som jag någonsin har gjort. Jag började ett par år i förväg med att lära mig spanska. Nybörjarkurs på ABF. Min flickvän läste på komvux. Sedan gick vi på seminarier och föreläsningar om Sydamerika och Peru för att lära känna landet och regionen. Vi lärde känna peruaner som hade flytt till Sverige undan en repressiv diktaturregim. Militärkupperna avlöste varandra på den tiden. När ett gäng hade suttit så pass länge att de hade hunnit skaffa sig personliga förmögenheter så var det dags att släppa fram andra till skattkistorna.
Resan i form av en gruppresa på flyget ordnades av en ex-peruan som på detta sätt fick en gratis hemresa varje år. Vi hade ett omfattande och välplanerat baggage med oss. Där fanns utrustning som skulle passa för kustklimatet i Lima, för bergsklimatet i inkastaden Cuzco och för regnskogen i Amazonas övre tillflöden. Dessutom hade vi lovat att ta med oss en del barnkläder från peruaner i Sverige till behövande släktingar.
Efter en lång flygresa som gick via Bogota i Colombia anlände vi till Lima några dagar före jul. Efter ett par dagar i Lima flög vi upp till Cuzco som ligger på 3500 m höjd över havet. Vi landade vi lunchtid dagen före julafton och beslöt att ta en lokal buss in till staden. Det visade sig bli ganska obekvämt eftersom bussens takhöjd var anpassad efter lokalbefolkningens längd och jag med mina 192 cm fick först gå dubbelvikt och sedan krångla mig in i säten som inte var anpassade min benlängd.
Väl framme på det centrala torget i Cuzco, Plaza de Armas, letade vi oss fram till ett vandrarhem som låg på en gata med det passande namnet Calle Suecia och som låg en bit från torget. Men det var en jobbig bit för höjdskillnaden var kanske ett par hundra meter. I den tunna luften och med packning blev det en krävande promenad. När vi kom fram upptäckte vi att dels var det fullbelagt och dels passade vi kanske inte riktigt in i klientelet av resluffande ungdomar från hela världen. Vi var fortfarande hela och rena. Så det var bara att knalla tillbaka och leta rätt på ett ledigt hotellrum. Vid det här laget hade vi båda en rejäl huvudvärk på grund av syrebrist och behövde verkligen vila.
Frampå kvällen kände vi oss piggare och gick tillbaka till Plaza de Armas och åt en 3-rätters måltid för det facila priset av 11 kr/person inklusive dryck.
När vi på förmiddagen nästa dag, julaftonen, kom tillbaka till torget var julmarknaden i full gång. Bönderna från byarna runt om Cuzco hade tidigt på morgonen kommit i till stan med stora packningar lastade på ryggen och allt visades nu upp på torget i ett myller av marknadsstånd. Det som särskilt har etsat sig fast i minnet är den enorma färgprakten. Indianerna i sina traditionella kläder med mycket inslag av rött. Alla kvinnor i sina fantasiska huvudbonader och många med ett knyte på ryggen. Ibland kunde man se lite vätska droppa ner från knytet. En antydan om att det där fanns ett litet barn utan blöja. Där fanns alla julkrubborna, julblommorna, julbröden och alla stånd med färskrostade marsvin på spett (i stället för varmkorv).
Vi bodde på ett billigt hotell och det var där vi första gången i livet blev bekanta med loppor. Dom gillade den varma sängvärmen när man hade lagt sig. Efterhand så utvecklade vi en teknik för att bli av med lopporna. Vi ställde behållare med vatten runt sängen. Sedan rusade vi på en given signal upp från sängen med täcket i handen. När lopporna försökte fly den kallnande sängen hamnade de ibland i vattnet och var då lätta att fånga in. Det var kanske inte världens mest effektiva metod för avloppning, men den var minnesvärd.
På julaftonskvällen blev det ganska livat på hotellet då en del av bönderna som hade tjänat lite pengar på marknaden hade råd att övernatta på hotell och festa om lite.
Liksom i alla katolska länder så firas julen på juldagen i Peru. Vi hade ju med oss några paket från våra svensk-peruanska vänner till familjer i Cuzco där mannen var fängslad av regimen. För att inte äventyra familjens säkerhet och vår egen så kunde vi bara göra överlämnandet via en mellanhand, en advokat som ansågs pålitlig. Vi sökte på juldagen upp advokaten i hans bostad. Vi blev vänligt mottagna och fick bl.a. beskåda deras enorma julkrubba. Många komponenter i julkrubbans utsmyckning var inhandlade på julmarknaden.
De efterföljande dagarna ägnade vi åt att titta på lämningar efter Inkariket i och utanför Cuzco och i Machu Picchu, den förvunna inkastaden, som ligger några timmars tågresa bort.
Mer om det senare.
Det var nämligen så att vi misstänkte att vi hade fått med oss objudna gäster hem från Peru i Sydamerika. Små svarta kryp som lämnade små röda bettmärken efter sig och som var utmärkta längdhoppare. Loppor. Efter en månad i Peru hade vi lärt oss att loppor inte gillar kyla. 25 minusgrader borde göra susen.
Resan var nog den bäst förberedda resan som jag någonsin har gjort. Jag började ett par år i förväg med att lära mig spanska. Nybörjarkurs på ABF. Min flickvän läste på komvux. Sedan gick vi på seminarier och föreläsningar om Sydamerika och Peru för att lära känna landet och regionen. Vi lärde känna peruaner som hade flytt till Sverige undan en repressiv diktaturregim. Militärkupperna avlöste varandra på den tiden. När ett gäng hade suttit så pass länge att de hade hunnit skaffa sig personliga förmögenheter så var det dags att släppa fram andra till skattkistorna.
Resan i form av en gruppresa på flyget ordnades av en ex-peruan som på detta sätt fick en gratis hemresa varje år. Vi hade ett omfattande och välplanerat baggage med oss. Där fanns utrustning som skulle passa för kustklimatet i Lima, för bergsklimatet i inkastaden Cuzco och för regnskogen i Amazonas övre tillflöden. Dessutom hade vi lovat att ta med oss en del barnkläder från peruaner i Sverige till behövande släktingar.
Efter en lång flygresa som gick via Bogota i Colombia anlände vi till Lima några dagar före jul. Efter ett par dagar i Lima flög vi upp till Cuzco som ligger på 3500 m höjd över havet. Vi landade vi lunchtid dagen före julafton och beslöt att ta en lokal buss in till staden. Det visade sig bli ganska obekvämt eftersom bussens takhöjd var anpassad efter lokalbefolkningens längd och jag med mina 192 cm fick först gå dubbelvikt och sedan krångla mig in i säten som inte var anpassade min benlängd.
Väl framme på det centrala torget i Cuzco, Plaza de Armas, letade vi oss fram till ett vandrarhem som låg på en gata med det passande namnet Calle Suecia och som låg en bit från torget. Men det var en jobbig bit för höjdskillnaden var kanske ett par hundra meter. I den tunna luften och med packning blev det en krävande promenad. När vi kom fram upptäckte vi att dels var det fullbelagt och dels passade vi kanske inte riktigt in i klientelet av resluffande ungdomar från hela världen. Vi var fortfarande hela och rena. Så det var bara att knalla tillbaka och leta rätt på ett ledigt hotellrum. Vid det här laget hade vi båda en rejäl huvudvärk på grund av syrebrist och behövde verkligen vila.
Frampå kvällen kände vi oss piggare och gick tillbaka till Plaza de Armas och åt en 3-rätters måltid för det facila priset av 11 kr/person inklusive dryck.
När vi på förmiddagen nästa dag, julaftonen, kom tillbaka till torget var julmarknaden i full gång. Bönderna från byarna runt om Cuzco hade tidigt på morgonen kommit i till stan med stora packningar lastade på ryggen och allt visades nu upp på torget i ett myller av marknadsstånd. Det som särskilt har etsat sig fast i minnet är den enorma färgprakten. Indianerna i sina traditionella kläder med mycket inslag av rött. Alla kvinnor i sina fantasiska huvudbonader och många med ett knyte på ryggen. Ibland kunde man se lite vätska droppa ner från knytet. En antydan om att det där fanns ett litet barn utan blöja. Där fanns alla julkrubborna, julblommorna, julbröden och alla stånd med färskrostade marsvin på spett (i stället för varmkorv).
Vi bodde på ett billigt hotell och det var där vi första gången i livet blev bekanta med loppor. Dom gillade den varma sängvärmen när man hade lagt sig. Efterhand så utvecklade vi en teknik för att bli av med lopporna. Vi ställde behållare med vatten runt sängen. Sedan rusade vi på en given signal upp från sängen med täcket i handen. När lopporna försökte fly den kallnande sängen hamnade de ibland i vattnet och var då lätta att fånga in. Det var kanske inte världens mest effektiva metod för avloppning, men den var minnesvärd.
På julaftonskvällen blev det ganska livat på hotellet då en del av bönderna som hade tjänat lite pengar på marknaden hade råd att övernatta på hotell och festa om lite.
Liksom i alla katolska länder så firas julen på juldagen i Peru. Vi hade ju med oss några paket från våra svensk-peruanska vänner till familjer i Cuzco där mannen var fängslad av regimen. För att inte äventyra familjens säkerhet och vår egen så kunde vi bara göra överlämnandet via en mellanhand, en advokat som ansågs pålitlig. Vi sökte på juldagen upp advokaten i hans bostad. Vi blev vänligt mottagna och fick bl.a. beskåda deras enorma julkrubba. Många komponenter i julkrubbans utsmyckning var inhandlade på julmarknaden.
De efterföljande dagarna ägnade vi åt att titta på lämningar efter Inkariket i och utanför Cuzco och i Machu Picchu, den förvunna inkastaden, som ligger några timmars tågresa bort.
Mer om det senare.
söndag 13 januari 2008
1970-talet innebar full satsning på kärnkraft och vindenergi
I spåren av den första stora energikrisen som följde på Oktoberkriget år 1973 började jakten på nya energikällor. I mitten av 1970-talet var kärnkraftsutvecklingen i full gång. Beslut fattades om ytterligare sju kraftverk till totalt 12. 1975 presenterade regeringen en ny energiproposition som innebar en satsning på att ta fram två kommersiella vindkraftverk i fullskala (kapacitet ca 2 MW vardera).
Med anledning av kraftigt stigande priser på råoljan under Oljekrisen 1973-1974 blev utvinning av olja i Nordsjön väldigt intressant. Konstruktionen av de första norska oljeborrplattformar för Nordsjön var i full gång och nya fält prospekterades.
Allt detta resulterade i många uppdrag för mitt företag, Hållfasthetsberäkningar av plattformen Statfjord A gjordes före min tid. Jordbävningsanalyser av kärnkraftverken i Forsmark 2 hade påbörjats och jag kom in i slutskedet av projektet. I ett senare projekt för Forsmark 3 (F3) var jag med från början.
I de flesta beräkningsprojekten så utförde man beräkningar på en konstruktion som bara fanns i form av en konstruktionsritning. Det var sällan man som beräkningskonsult fick en chans att följa den fortsatta utvecklingen fram till en färdig produkt.
I samband med F3 projektet fick jag en möjlighet att åka på studiebesök till Forsmark. Kärnkraftverket F2 som låg ganska nära produktionsstart var det primära målet förbesöket. Det var intressant att kunna titta på färdiga konstruktionsdetaljer som man själv hade gjort analyser på. Eftersom reaktorn ännu inte var laddad fick vi röra oss i utrymmen som senare inte var åtkomliga för besökare på grund av strålningsriskerna. Besöket avslutades med en rundvandring på byggplatsen för F3:an och till min förvåning var det tårtformade fundamentet till reaktorinneslutningens bottenplatta redan på plats i form av ljutformar och armering. Jag var förvånad därför att det var just den delen av konstruktionen som jag höll på att hållfasthetsberäkna. Beräkningresultaten skulle användas för att dimensionera mängden armering. När jag berättade för personalen på plats att jag hade ansvar för hållfasthetsberäkningen fick jag höra att studiebesöket kanske inte var rätt prioritering just då. Ljuteriarbetena hade stoppats i väntan på mina resultat. Gissa om jag var motiverad till att snabbt slutföra mina beräkningar.
Hösten 1977 gick staten ut med en offertförfrågan till sex svenska storföretag om att konstruera och bygga ett vindkraftverk med en effekt på 2 MW. Mitt företag anlitades av ett av företagen för att genomföra dynamiska analyser på den förenklade modell som de använde som underlag för deras offert. SMHI hade genomfört omfattande mätningar av vindförhållandena på de två tilltänkta platserna, Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Statistiska vinddata kunde omräknas till en statistisk fördelning av de dynamiska lasterna och med hjälp av omfattande FEM-beräkningar kunde skattningar av livslängd göras. Det var ett omfattande arbete och de första månaderna under 1978 var mycket stressiga. Offerten lämnades in i slutet av mars. Min uppdragsgivare fick inte uppdrag att uppföra Sveriges första fullskaleverk. Man var dock inblandad genom att man bildade ett nytt bolag tillsammans med ett annat av de offererande företagen som fick uppdraget.
Tyvärr så ledde den omfattande prospekteringen efter olja till god tillgång på olja och därmed låga priser. Intresset för vindkraften minskade därför och det är först nu i dessa dagar som man kan se ett ökat intresse från makthavarna. Det finns en målsättning att år 2015 producera minst 15 TW vindel. Det skall jämföras med dagens produktion på mindre än 1 TW (1 000 000 000 000 Watt).
Med anledning av kraftigt stigande priser på råoljan under Oljekrisen 1973-1974 blev utvinning av olja i Nordsjön väldigt intressant. Konstruktionen av de första norska oljeborrplattformar för Nordsjön var i full gång och nya fält prospekterades.
Allt detta resulterade i många uppdrag för mitt företag, Hållfasthetsberäkningar av plattformen Statfjord A gjordes före min tid. Jordbävningsanalyser av kärnkraftverken i Forsmark 2 hade påbörjats och jag kom in i slutskedet av projektet. I ett senare projekt för Forsmark 3 (F3) var jag med från början.
I de flesta beräkningsprojekten så utförde man beräkningar på en konstruktion som bara fanns i form av en konstruktionsritning. Det var sällan man som beräkningskonsult fick en chans att följa den fortsatta utvecklingen fram till en färdig produkt.
I samband med F3 projektet fick jag en möjlighet att åka på studiebesök till Forsmark. Kärnkraftverket F2 som låg ganska nära produktionsstart var det primära målet förbesöket. Det var intressant att kunna titta på färdiga konstruktionsdetaljer som man själv hade gjort analyser på. Eftersom reaktorn ännu inte var laddad fick vi röra oss i utrymmen som senare inte var åtkomliga för besökare på grund av strålningsriskerna. Besöket avslutades med en rundvandring på byggplatsen för F3:an och till min förvåning var det tårtformade fundamentet till reaktorinneslutningens bottenplatta redan på plats i form av ljutformar och armering. Jag var förvånad därför att det var just den delen av konstruktionen som jag höll på att hållfasthetsberäkna. Beräkningresultaten skulle användas för att dimensionera mängden armering. När jag berättade för personalen på plats att jag hade ansvar för hållfasthetsberäkningen fick jag höra att studiebesöket kanske inte var rätt prioritering just då. Ljuteriarbetena hade stoppats i väntan på mina resultat. Gissa om jag var motiverad till att snabbt slutföra mina beräkningar.
Hösten 1977 gick staten ut med en offertförfrågan till sex svenska storföretag om att konstruera och bygga ett vindkraftverk med en effekt på 2 MW. Mitt företag anlitades av ett av företagen för att genomföra dynamiska analyser på den förenklade modell som de använde som underlag för deras offert. SMHI hade genomfört omfattande mätningar av vindförhållandena på de två tilltänkta platserna, Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Statistiska vinddata kunde omräknas till en statistisk fördelning av de dynamiska lasterna och med hjälp av omfattande FEM-beräkningar kunde skattningar av livslängd göras. Det var ett omfattande arbete och de första månaderna under 1978 var mycket stressiga. Offerten lämnades in i slutet av mars. Min uppdragsgivare fick inte uppdrag att uppföra Sveriges första fullskaleverk. Man var dock inblandad genom att man bildade ett nytt bolag tillsammans med ett annat av de offererande företagen som fick uppdraget.
Tyvärr så ledde den omfattande prospekteringen efter olja till god tillgång på olja och därmed låga priser. Intresset för vindkraften minskade därför och det är först nu i dessa dagar som man kan se ett ökat intresse från makthavarna. Det finns en målsättning att år 2015 producera minst 15 TW vindel. Det skall jämföras med dagens produktion på mindre än 1 TW (1 000 000 000 000 Watt).
måndag 31 december 2007
1977 - ett nytt liv som stóckholmare och datakonsult
Vi började året med att flytta in i en lägenhet i Vårbygård. Efter en prövoperiod på 6 månader fick jag fast anställning från årsskiftet. Under prövoperioden fick jag lära känna företaget genom att jobba inom olika avdelningar och med varierande arbetsuppgifter.
Mitt första externt betalda projekt under hösten 1976 var att utveckla ett datasystem för den dagliga hantering av en stor aktieportfölj. När jag först hörde talas om uppdraget var jag mycket tveksam. Det låg helt utanför allt som jag ditintills hade sysslat med. Men som vanligt så vändes tveksamheten till nyfikenhet och sedan var det full satsning. Beställare var en ung chef med ansvar för aktieportföljen i ett Sveriges större försäkringsbolag. I slutet av året var systemet igång efter några intrimningsproblem. Ett sådant problem var hanteringen av öresavrundning. Trots att systemet hanterade aktier till miljardbelopp så måste alla belopp hanteras med korrekt avrundning till rätt kronbelopp. I forskningssammanhang eller i teknisk databehandling så hanterar man sällan data med större noggrannhet än 4-5 siffror. I hanteringen av aktieportföljen måste 12-siffriga belopp hanteras med noggrannhet ned till varje enskild krona.
Efteråt hade jag bara sporadisk kontakt med beställaren, bl.a. i samband med ändringar som behövde införas p.g.a. ändringar i regelverket för försäkringsbolagens hantering av aktieportföljer. Sedan hörde jag inget ifrån dem på flera år. Jag kunde i ekonominyheterna se att den unge chefen hade avancerat och blivit VD för det bolag som hanterade mina egna pensionspengar. Jag blev därför mycket förvånad när jag i mitten på 80-talet blev kontaktad av det ursprungliga bolaget. Nu ville man flytta över systemet till IBM PC plattform. IBM lanserade sin persondator 1981 och några år senare hade den blivit standardutrustning på många kontor. Men att flytta ett program som var utvecklat för en stordator till PC var fortfarande en utmaning. Jag åtog mig uppdraget och det krävde en hel del specialprogrammering i maskinnära språk (assembly) för att få med alla de funktioner som användarna var vana vid. Och därmed slutar denna historia. Jag hörde att även ett dotterbolag som sysslar med djurförsäkringar hade börjat använda systemet för hantering av sin aktieportfölj men utöver detta har jag inte hört någonting sedan dess. Kanske sitter någon lycklig liten chef och analyserar portföljavkastning med mitt system än i denna dag. Tänk om!
Mitt nästa större och lite udda projekt var att hjälpa en ung amerikansk forskare att etablera en miljö för avancerad databehandling. Han hade värvats till Sverige av ett statsfinansierat företag som var specialiserad på forskning och utveckling in aerodynamiken. Med sig hade han hela sin erfarenhetsbank i form att ett stort antal databand. Där fanns beräkningsprogram och analysresultat m.m. som snabbt behövde bli tillgängligt. Problemet var att banden var skrivna i ett format som var specifikt för det datorsystem som hade producerat dem. Standardiseringen hade inte kommit så långt på den tiden. Genom att analysera kodningen på banden och skriva att speciellt dataprogram för översättning till ett format som passade det aktuella datorsystemet så kunde jag överföra all information.
Vi fick en bra kontakt, den unge forskaren och jag, och under de följande ca 15 åren anlitades jag av hans organisation i många beräkningsprojekt, projekt som hade anknytning till utvecklingen av ett nytt och mycket avancerat svenskt stridsflygplan med speciella aerodynamiska egenskaper. Den unge forskaren har numera en betydligt längre meritförteckning och är verksam som professor vid en av våra tekniska högskolor.
När jag tittar tillbaka på mitt liv som datakonsult ser jag att många av mina affärskontakter har haft framgång i affärslivet. Till de mer speciella hör han som grundade en ny affärsbank. Den gick viss senare i konkurs och det kan vara rätt åt honom för han är den ende som vid första kontakten började med att tala om för mig hur trist och tråkigt mitt kontorsrum var. Sedan har vi han som jobbade direkt under den socialdemokratiske finansministern och senare blev mäktig chef för bankernas bank.
En annan sak som jag brukade fundera över är vad som skulle ha hänt med norra Norrland om man hade fått hem alla de som tvingades söka sig söderut för utbildning och arbete på 60 och 70-talet. Jag tillhör själv en familj med 6 barn där de tre äldsta sökte sig söderut. Mina tre yngre syskon tillhör däremot ”Vi flytt int” generationen och blev kvar i Norrbotten. Mina två kusiner flyttade. Merparten av studenterna i min avgångsklass flyttade. Jag har träffat på många kompetenta personer med hög position inom utvecklingsavdelningar på större svenska företag som flyttat söderut för utbildning och sedan blivit kvar.
Tänk på hur utvecklingen hade kunnat se ut om alla hade återvänt efter utbildningen eller kunnat utbilda sig i närmiljön? Tänk!
Jag måste ändå tacka det socialdemokratiska partiet för den utbildningspolitik de genomförde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Då genomfördes de reformer av skolan som gjorde att högre utbildning blev öppen och i praktiken möjlig för alla. Jag gick själv tre år i Enhetsskolan som var föregångaren till den moderna grundskolan. Sedan gick jag tre år i ett Försöksgymnasium som var föregångaren till dagens gymnasium. Efter studentexamen ville jag inte vara experimentelev längre och ratade det relativt färska universitetet i Umeå för studier i Uppsala.
Men tack vara den nya utbildningspolitiken så frigjordes en slumrande intellektuell resurs i norra Norrland som tyvärr inte kom till nytta i landsändan. På samma sätt som vattenkraften, skogen och malmen.
Du kanske tycker att jag hade hamnat långt ifrån det som jag egentligen anställdes för. Nämligen hållfasthetsanalyser med FEM metoden. Men du kan vara lugn det kommer senare. De projekt som jag har berättat om ingick som ett led i min utbildning till datakonsult. Under hösten 1976 hann jag också med att gå en utbildning i FEM-teknik på Chalmers Högskola i Göteborg. Chalmers var tidigt ute med att anamma den nya tekniken i sin utbildning och där finns än i dag ett ”Finite Element Center” som jag antar startades då i slutet på 70-talet.
Det fanns sedan tidigare en grupp med 5 personer inom mitt företag som var specialiserade på FEM-teknik och genom dem fick jag internutbildning på de datorprogram som gruppen använde sig av. Men mer om detta senare.
1977 var annars det året då Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Den svenska statens finanser var i kris och kronans värde skrevs ned (devalverades) 2 gånger.
Två plan kolliderade på landningsbanan på Teneriffa flygplats och 583 personer dog.
Jimmy Carter blev president i USA.
Mitt första externt betalda projekt under hösten 1976 var att utveckla ett datasystem för den dagliga hantering av en stor aktieportfölj. När jag först hörde talas om uppdraget var jag mycket tveksam. Det låg helt utanför allt som jag ditintills hade sysslat med. Men som vanligt så vändes tveksamheten till nyfikenhet och sedan var det full satsning. Beställare var en ung chef med ansvar för aktieportföljen i ett Sveriges större försäkringsbolag. I slutet av året var systemet igång efter några intrimningsproblem. Ett sådant problem var hanteringen av öresavrundning. Trots att systemet hanterade aktier till miljardbelopp så måste alla belopp hanteras med korrekt avrundning till rätt kronbelopp. I forskningssammanhang eller i teknisk databehandling så hanterar man sällan data med större noggrannhet än 4-5 siffror. I hanteringen av aktieportföljen måste 12-siffriga belopp hanteras med noggrannhet ned till varje enskild krona.
Efteråt hade jag bara sporadisk kontakt med beställaren, bl.a. i samband med ändringar som behövde införas p.g.a. ändringar i regelverket för försäkringsbolagens hantering av aktieportföljer. Sedan hörde jag inget ifrån dem på flera år. Jag kunde i ekonominyheterna se att den unge chefen hade avancerat och blivit VD för det bolag som hanterade mina egna pensionspengar. Jag blev därför mycket förvånad när jag i mitten på 80-talet blev kontaktad av det ursprungliga bolaget. Nu ville man flytta över systemet till IBM PC plattform. IBM lanserade sin persondator 1981 och några år senare hade den blivit standardutrustning på många kontor. Men att flytta ett program som var utvecklat för en stordator till PC var fortfarande en utmaning. Jag åtog mig uppdraget och det krävde en hel del specialprogrammering i maskinnära språk (assembly) för att få med alla de funktioner som användarna var vana vid. Och därmed slutar denna historia. Jag hörde att även ett dotterbolag som sysslar med djurförsäkringar hade börjat använda systemet för hantering av sin aktieportfölj men utöver detta har jag inte hört någonting sedan dess. Kanske sitter någon lycklig liten chef och analyserar portföljavkastning med mitt system än i denna dag. Tänk om!
Mitt nästa större och lite udda projekt var att hjälpa en ung amerikansk forskare att etablera en miljö för avancerad databehandling. Han hade värvats till Sverige av ett statsfinansierat företag som var specialiserad på forskning och utveckling in aerodynamiken. Med sig hade han hela sin erfarenhetsbank i form att ett stort antal databand. Där fanns beräkningsprogram och analysresultat m.m. som snabbt behövde bli tillgängligt. Problemet var att banden var skrivna i ett format som var specifikt för det datorsystem som hade producerat dem. Standardiseringen hade inte kommit så långt på den tiden. Genom att analysera kodningen på banden och skriva att speciellt dataprogram för översättning till ett format som passade det aktuella datorsystemet så kunde jag överföra all information.
Vi fick en bra kontakt, den unge forskaren och jag, och under de följande ca 15 åren anlitades jag av hans organisation i många beräkningsprojekt, projekt som hade anknytning till utvecklingen av ett nytt och mycket avancerat svenskt stridsflygplan med speciella aerodynamiska egenskaper. Den unge forskaren har numera en betydligt längre meritförteckning och är verksam som professor vid en av våra tekniska högskolor.
När jag tittar tillbaka på mitt liv som datakonsult ser jag att många av mina affärskontakter har haft framgång i affärslivet. Till de mer speciella hör han som grundade en ny affärsbank. Den gick viss senare i konkurs och det kan vara rätt åt honom för han är den ende som vid första kontakten började med att tala om för mig hur trist och tråkigt mitt kontorsrum var. Sedan har vi han som jobbade direkt under den socialdemokratiske finansministern och senare blev mäktig chef för bankernas bank.
En annan sak som jag brukade fundera över är vad som skulle ha hänt med norra Norrland om man hade fått hem alla de som tvingades söka sig söderut för utbildning och arbete på 60 och 70-talet. Jag tillhör själv en familj med 6 barn där de tre äldsta sökte sig söderut. Mina tre yngre syskon tillhör däremot ”Vi flytt int” generationen och blev kvar i Norrbotten. Mina två kusiner flyttade. Merparten av studenterna i min avgångsklass flyttade. Jag har träffat på många kompetenta personer med hög position inom utvecklingsavdelningar på större svenska företag som flyttat söderut för utbildning och sedan blivit kvar.
Tänk på hur utvecklingen hade kunnat se ut om alla hade återvänt efter utbildningen eller kunnat utbilda sig i närmiljön? Tänk!
Jag måste ändå tacka det socialdemokratiska partiet för den utbildningspolitik de genomförde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Då genomfördes de reformer av skolan som gjorde att högre utbildning blev öppen och i praktiken möjlig för alla. Jag gick själv tre år i Enhetsskolan som var föregångaren till den moderna grundskolan. Sedan gick jag tre år i ett Försöksgymnasium som var föregångaren till dagens gymnasium. Efter studentexamen ville jag inte vara experimentelev längre och ratade det relativt färska universitetet i Umeå för studier i Uppsala.
Men tack vara den nya utbildningspolitiken så frigjordes en slumrande intellektuell resurs i norra Norrland som tyvärr inte kom till nytta i landsändan. På samma sätt som vattenkraften, skogen och malmen.
Du kanske tycker att jag hade hamnat långt ifrån det som jag egentligen anställdes för. Nämligen hållfasthetsanalyser med FEM metoden. Men du kan vara lugn det kommer senare. De projekt som jag har berättat om ingick som ett led i min utbildning till datakonsult. Under hösten 1976 hann jag också med att gå en utbildning i FEM-teknik på Chalmers Högskola i Göteborg. Chalmers var tidigt ute med att anamma den nya tekniken i sin utbildning och där finns än i dag ett ”Finite Element Center” som jag antar startades då i slutet på 70-talet.
Det fanns sedan tidigare en grupp med 5 personer inom mitt företag som var specialiserade på FEM-teknik och genom dem fick jag internutbildning på de datorprogram som gruppen använde sig av. Men mer om detta senare.
1977 var annars det året då Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Den svenska statens finanser var i kris och kronans värde skrevs ned (devalverades) 2 gånger.
Två plan kolliderade på landningsbanan på Teneriffa flygplats och 583 personer dog.
Jimmy Carter blev president i USA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
