Macho Picchu, Puno och den vita staden Arequipa

Redan när vi på hemmaplan förberedde resan fick vi höra att vi med största sannolikhet skulle bli bestulna under resan i Peru. Det var 100 % säkert! Frågan var bara vad som skulle bli stulet. Under de första dagarna i Lima och i Cuzco träffade vi på resluffande svenskar som alla berättade om hur de blivit av med väskor, ryggsäckar, kameror, plånböcker mm. T.o.m. plånböcker som förvarades i bröstfickan hade försvunnit spårlöst. En svenska som bodde i Cuzco berättade att det hände att hon när hon gick för att handla på den lokala marknaden upptäckte att hon inte hade pengar att betala med i marknadsståndet. Vi fick tips på vad man skulle ha uppsikt över. Plötslig folksamling, om någon gick med ett bylsigt klädesplagg över armen (dolde verktyg och stöldgods) mm.

För oss blev det en utmaning att se till att vi inte blev bestulna. När vi rörde oss på stan eller åkte med tåg eller buss så försökte vi tänka flera steg i förväg för att kunna förekomma alla försök till rån. Faktum är att vi lyckades klara oss genom hela resan utan att bli bestulna. Men det gjordes många försök. Mer om det senare.

Resan från Cuzco gör man med tåg och det är en spektakulär tågresa som började med en sicksack stigning upp ur den dalgång där Cuzco ligger. Resan avbröts en gång när tågpersonalen måste gå ut och röja banan från nedrasade stenar. Den gången var rälsen blockerad av naturliga orsaker. I februari i år blockerades rälsen med stenblock och timmer av bönder som protesterar för att få tillgång till billigare vatten och mot effekterna ett frihandelsavtal med USA.

Vid ändstationen Aguas Calientes fick man byta till minibuss som klättrade i oändliga serpentiner uppför den relativt nyanlagda väg som leder till den glömda staden ca 500 upp. Spanjorerna upptäckte aldrig staden, vilket var tur för då hade det väl legat en kyrka där nu. Staden upptäcktes 1911 av en engelsk historiker. Fyra år efter vårt besök upptogs staden på Unesco’s världsarvslista. Där ser man. Ett besök betyder så mycket! (Tack Gevalia för den repliken.)

Macho Picchu måste upplevas. Jag hade sett många bilder på staden men det första intrycket när man såg och upplevde staden på nära håll har satt oförglömliga spår hos mig. Det var så verkligt, levande. Nästan så man väntade sig att möta befolkningen i sina dagliga bestyr. Vi gick runt i flera timmar och studerade inkafolkets byggnader, vattenledningar, solur mm.

Sedan åkte vi tillbaka samma väg till Cuzco. Efter en natts sömn tog vi oss till järnvägsstationen för att ta tåget till Arequipa via staden Puno vid Titicaca sjön. När vi väntade på att biljettförsäljningen skulle starta blev det plötsligt väldigt mycket folk vid biljettluckan. Alla trängde på från alla håll. Jag klev lugnt åt sidan och ställde mig att betrakta de som blev kvar i kön. En efter en försvann dom ut ur stationsbyggnaden och tillslut fanns ingen kö längre. Då kunde jag köpa biljetter. Tyvärr gick inget tåg till Puno-Arequipa den dagen så vi fick stanna en natt till i Cuzco.

Nästa dag klev vi på 1:a klassvagnen för att åka den smalspåriga järnvägen mellan Cuzco och Puno. Tåget drevs med ett pustande ånglok. Det var som att kliva tillbaka i tiden till seklets begynnelse. I 1:a klass satt man lite bättre och slapp trängas och dela löss och loppor med fåglar, tamdjur och människor. Om man fick problem med den höga höjden kunde man få hjälp i form av man som gick runt med en syrgasballong och puffade på behövande. På de högsta bergspassen gick banan på en höjd som närmade sig 5000 meter. Dock gick merparten av resan på slät mark i form av en uppodlad högplatå där de stora godsägarna har lagt beslag på den bördigaste jorden medan småbönderna som försörjer godsen med arbetskraft är hänvisade till små odlingslotter på bergssluttningarna.

I Puno, som ligger alldeles vid stranden av Titicaca sjön på den Peruanska sidan, hade vi ett stop på några timmar innan det var dags att åka vidare mot Arequipa. Vi tog in på ett hotell för att få möjlighet att duscha av oss resdammet och kanske lämna en eller annan fripassagerare efter oss. Det visade sig att hotellrummets golv var nytjärat. Den som har tjärat en träbåt förstår hur det luktar. Utomhus skulle man kunna säga att det doftar men inne i ett lite rum blir det nästan för mycket. Och dessutom klibbade skorna fast i tjäran så det kippade ljudligt när man gick omkring. Duschen låg i källaren och det var stopp i avloppet. Vi använde en uppochnedvänd plasthink att stå på när vi duschade. På slutet vek den sig och då fick man rädda sig bort från den smutsiga vattensamling som utgjorde duschrummets golv.

Vi hann med en promenad i stadens centrum innan det var dags att gå ombord på tåget mot Arequipa. På perrongen spanade jag in en man som hade siktat in sig på min flickväns ryggsäck. När han närmade sig gick jag mellan och spärrade blicken i honom för att visa att jag visste hans avsikter. Han försvann snabbt från platsen. Vi åkte nattåget och stolsryggarna i 1:a klass var ställbara så vi fick faktiskt lite sömn under resan. Tidigt på morgonen den 28 december 1978 var vi framme och med hjälp av vår utmärkta tyska guidebok letade vi reda på ett billigt hotellrum som låg centralt i den vita staden.

Stadskärna, som också kallas den Vita Staden, kom in på Unesco’s världsarvslista år 2000.