Årsskiftet 1978-79

I mitten av januari för 29 år sedan kom min flickvän och jag hem från en lång resa. Vi gick raka spåret med allt bagage till lägenhetens balkong och klädde av oss alla kläder. Det var säkert 25 minusgrader utomhus. Utan en tråd på kroppen gick vi sedan in och stängde balkongdörren efter oss.

Det var nämligen så att vi misstänkte att vi hade fått med oss objudna gäster hem från Peru i Sydamerika. Små svarta kryp som lämnade små röda bettmärken efter sig och som var utmärkta längdhoppare. Loppor. Efter en månad i Peru hade vi lärt oss att loppor inte gillar kyla. 25 minusgrader borde göra susen.

Resan var nog den bäst förberedda resan som jag någonsin har gjort. Jag började ett par år i förväg med att lära mig spanska. Nybörjarkurs på ABF. Min flickvän läste på komvux. Sedan gick vi på seminarier och föreläsningar om Sydamerika och Peru för att lära känna landet och regionen. Vi lärde känna peruaner som hade flytt till Sverige undan en repressiv diktaturregim. Militärkupperna avlöste varandra på den tiden. När ett gäng hade suttit så pass länge att de hade hunnit skaffa sig personliga förmögenheter så var det dags att släppa fram andra till skattkistorna.

Resan i form av en gruppresa på flyget ordnades av en ex-peruan som på detta sätt fick en gratis hemresa varje år. Vi hade ett omfattande och välplanerat baggage med oss. Där fanns utrustning som skulle passa för kustklimatet i Lima, för bergsklimatet i inkastaden Cuzco och för regnskogen i Amazonas övre tillflöden. Dessutom hade vi lovat att ta med oss en del barnkläder från peruaner i Sverige till behövande släktingar.

Efter en lång flygresa som gick via Bogota i Colombia anlände vi till Lima några dagar före jul. Efter ett par dagar i Lima flög vi upp till Cuzco som ligger på 3500 m höjd över havet. Vi landade vi lunchtid dagen före julafton och beslöt att ta en lokal buss in till staden. Det visade sig bli ganska obekvämt eftersom bussens takhöjd var anpassad efter lokalbefolkningens längd och jag med mina 192 cm fick först gå dubbelvikt och sedan krångla mig in i säten som inte var anpassade min benlängd.

Väl framme på det centrala torget i Cuzco, Plaza de Armas, letade vi oss fram till ett vandrarhem som låg på en gata med det passande namnet Calle Suecia och som låg en bit från torget. Men det var en jobbig bit för höjdskillnaden var kanske ett par hundra meter. I den tunna luften och med packning blev det en krävande promenad. När vi kom fram upptäckte vi att dels var det fullbelagt och dels passade vi kanske inte riktigt in i klientelet av resluffande ungdomar från hela världen. Vi var fortfarande hela och rena. Så det var bara att knalla tillbaka och leta rätt på ett ledigt hotellrum. Vid det här laget hade vi båda en rejäl huvudvärk på grund av syrebrist och behövde verkligen vila.

Frampå kvällen kände vi oss piggare och gick tillbaka till Plaza de Armas och åt en 3-rätters måltid för det facila priset av 11 kr/person inklusive dryck.

När vi på förmiddagen nästa dag, julaftonen, kom tillbaka till torget var julmarknaden i full gång. Bönderna från byarna runt om Cuzco hade tidigt på morgonen kommit i till stan med stora packningar lastade på ryggen och allt visades nu upp på torget i ett myller av marknadsstånd. Det som särskilt har etsat sig fast i minnet är den enorma färgprakten. Indianerna i sina traditionella kläder med mycket inslag av rött. Alla kvinnor i sina fantasiska huvudbonader och många med ett knyte på ryggen. Ibland kunde man se lite vätska droppa ner från knytet. En antydan om att det där fanns ett litet barn utan blöja. Där fanns alla julkrubborna, julblommorna, julbröden och alla stånd med färskrostade marsvin på spett (i stället för varmkorv).

Vi bodde på ett billigt hotell och det var där vi första gången i livet blev bekanta med loppor. Dom gillade den varma sängvärmen när man hade lagt sig. Efterhand så utvecklade vi en teknik för att bli av med lopporna. Vi ställde behållare med vatten runt sängen. Sedan rusade vi på en given signal upp från sängen med täcket i handen. När lopporna försökte fly den kallnande sängen hamnade de ibland i vattnet och var då lätta att fånga in. Det var kanske inte världens mest effektiva metod för avloppning, men den var minnesvärd.

På julaftonskvällen blev det ganska livat på hotellet då en del av bönderna som hade tjänat lite pengar på marknaden hade råd att övernatta på hotell och festa om lite.

Liksom i alla katolska länder så firas julen på juldagen i Peru. Vi hade ju med oss några paket från våra svensk-peruanska vänner till familjer i Cuzco där mannen var fängslad av regimen. För att inte äventyra familjens säkerhet och vår egen så kunde vi bara göra överlämnandet via en mellanhand, en advokat som ansågs pålitlig. Vi sökte på juldagen upp advokaten i hans bostad. Vi blev vänligt mottagna och fick bl.a. beskåda deras enorma julkrubba. Många komponenter i julkrubbans utsmyckning var inhandlade på julmarknaden.

De efterföljande dagarna ägnade vi åt att titta på lämningar efter Inkariket i och utanför Cuzco och i Machu Picchu, den förvunna inkastaden, som ligger några timmars tågresa bort.

Mer om det senare.

1970-talet innebar full satsning på kärnkraft och vindenergi

I spåren av den första stora energikrisen som följde på Oktoberkriget år 1973 började jakten på nya energikällor. I mitten av 1970-talet var kärnkraftsutvecklingen i full gång. Beslut fattades om ytterligare sju kraftverk till totalt 12. 1975 presenterade regeringen en ny energiproposition som innebar en satsning på att ta fram två kommersiella vindkraftverk i fullskala (kapacitet ca 2 MW vardera).

Med anledning av kraftigt stigande priser på råoljan under Oljekrisen 1973-1974 blev utvinning av olja i Nordsjön väldigt intressant. Konstruktionen av de första norska oljeborrplattformar för Nordsjön var i full gång och nya fält prospekterades.

Allt detta resulterade i många uppdrag för mitt företag, Hållfasthetsberäkningar av plattformen Statfjord A gjordes före min tid. Jordbävningsanalyser av kärnkraftverken i Forsmark 2 hade påbörjats och jag kom in i slutskedet av projektet. I ett senare projekt för Forsmark 3 (F3) var jag med från början.

I de flesta beräkningsprojekten så utförde man beräkningar på en konstruktion som bara fanns i form av en konstruktionsritning. Det var sällan man som beräkningskonsult fick en chans att följa den fortsatta utvecklingen fram till en färdig produkt.

I samband med F3 projektet fick jag en möjlighet att åka på studiebesök till Forsmark. Kärnkraftverket F2 som låg ganska nära produktionsstart var det primära målet förbesöket. Det var intressant att kunna titta på färdiga konstruktionsdetaljer som man själv hade gjort analyser på. Eftersom reaktorn ännu inte var laddad fick vi röra oss i utrymmen som senare inte var åtkomliga för besökare på grund av strålningsriskerna. Besöket avslutades med en rundvandring på byggplatsen för F3:an och till min förvåning var det tårtformade fundamentet till reaktorinneslutningens bottenplatta redan på plats i form av ljutformar och armering. Jag var förvånad därför att det var just den delen av konstruktionen som jag höll på att hållfasthetsberäkna. Beräkningresultaten skulle användas för att dimensionera mängden armering. När jag berättade för personalen på plats att jag hade ansvar för hållfasthetsberäkningen fick jag höra att studiebesöket kanske inte var rätt prioritering just då. Ljuteriarbetena hade stoppats i väntan på mina resultat. Gissa om jag var motiverad till att snabbt slutföra mina beräkningar.

Hösten 1977 gick staten ut med en offertförfrågan till sex svenska storföretag om att konstruera och bygga ett vindkraftverk med en effekt på 2 MW. Mitt företag anlitades av ett av företagen för att genomföra dynamiska analyser på den förenklade modell som de använde som underlag för deras offert. SMHI hade genomfört omfattande mätningar av vindförhållandena på de två tilltänkta platserna, Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Statistiska vinddata kunde omräknas till en statistisk fördelning av de dynamiska lasterna och med hjälp av omfattande FEM-beräkningar kunde skattningar av livslängd göras. Det var ett omfattande arbete och de första månaderna under 1978 var mycket stressiga. Offerten lämnades in i slutet av mars. Min uppdragsgivare fick inte uppdrag att uppföra Sveriges första fullskaleverk. Man var dock inblandad genom att man bildade ett nytt bolag tillsammans med ett annat av de offererande företagen som fick uppdraget.

Tyvärr så ledde den omfattande prospekteringen efter olja till god tillgång på olja och därmed låga priser. Intresset för vindkraften minskade därför och det är först nu i dessa dagar som man kan se ett ökat intresse från makthavarna. Det finns en målsättning att år 2015 producera minst 15 TW vindel. Det skall jämföras med dagens produktion på mindre än 1 TW (1 000 000 000 000 Watt).