Lima, Huancayo och Pucalpa i dec 1978

Efter ett par dagar lämnade vi Arequipa och flög tillbaka till huvudstaden Lima. Jag minns egentligen inte så mycket av vistelsen i Arequipa annat än att staden var väldigt vacker med vita husfasader och blommande träd och buskar. Sedan minns jag en liten skoputsarpojke på knappt 10 år som vi träffade på det centrala torget. Han var väldigt charmig och samtidigt en skicklig yrkesman. Han berättade att han kom från en liten by långt utanför staden. Hans familj var fattig och han var tvungen att med sitt jobb som skoputsare bidra till familjens ekonomi. Att gå i skolan var en lyx som han inte hade råd med. Tyvärr träffade man på många barn i liknande situation och tyvärr har väl läget för de allra fattigaste inte förändrats speciellt mycket på de 30 år som har förflutit sedan dess.

Väl tillbaka i Lima tog vi in på ett finare hotell med kaklat badrum på rummet. Det var skönt att kunna känna sig hyfsat ren för en dag. Vi åkte till Svenska Kyrkan och packade om vårt baggage för ytterligare en resa i bergen. Denna gång tog vi tåget till Huancayo, som ligger en dagsresa rakt in i landet. Vi hade hört talas om stadens jättemarknad. Tågresan mot Huancayo var spektakulär och gick på en av världens då högst belägna smalspåriga järnväg med sitt högsta pass på 4818 meter över havet. Och väl däruppe tornade 6-7000 meter höga berg upp sig runt omkring. Jämför det med Sveriges högsta berg Kebnekaise på 2103 m. Vi får stapla 3 sådana på varandra för att komma upp i nivå med de Peruanska bergen (bergskedjan Anderna).

År 2006 tog en järnväg i Tibet över 1a platsen. Under åren 1990-2006 har järnvägen enbart använts för malmtransporter. Sedan dec 2006 har den åter öppnats för turister genom speciella turer som går varannan månad. Järnvägen har rustats upp och tåget dras numera av ett modernt diesellok (till många tågentusiasters stora saknad).

Tåget drogs 1978 av ett bolmande ånglok i stil med Hogvarts-expressen (jfr Harry Potter). (Här finns bilder på tåget.) Landskapssceneriet som spelas upp var enastående. Vi kom fram på kvällen dagen före nyårsafton efter 12 timmars resa på den 30 mil långa sträckan. Det tog lång tid därför att i de branta stigningarna hade tåget knappt styrfart. I Huancayo hittade vi ett billigt hotell i närheten av järnvägsstationen. Tyvärr visade det sig vara ett av de snuskigaste hotell jag någonsin bott på.

På nyårsafton gick vi längs den flera kilometer långa marknadsgatan där det stod marknadsstånd på båda sidor om gatan och det fanns massor med traditionella hantverksprodukter att köpa. Vi köpte massor med schalar och halsdukar i alpacka/lama ull, mm. Det var ett myller av folk, varor och färger. När jag tänker efter så är alla mina minnen från Peru väldigt rika på färg.

Efter att ha upplevt marknaden var vi klara för att åka tillbaka till Lima igen. I Peru fanns på den tiden ett system med privat taxi/långfärdsbil. Man bokade plats i bilen som man sedan fick dela med ett antal andra resenärer. Bilen gick tidigt på nyårsdagens morgon. Vi hade inte fått speciellt mycket sömn den natten p.g.a. allt firande ute på gatorna och på hotellet. Tydligen hade vår förare inte heller fått så värst mycket sömn och ögonen var rödsprängda. Vid första matstoppet somnade han sittande i baren till caféet där vi rastade. Efter detta blev bilfärden på de smala bergsvägarna omgivna av branta stup på 100-tals meter en nervslitande upplevelse. Med hög hastighet kryssade föraren mellan groparna i asfalten och tog de skarpa serpentinkurvorna med skrikande däck. Men vi kom fram helskinnade och på mycket kortare tid än om vi hade tagit tåget. Vi hade dessutom klarat oss utan punkteringar. Bilen hade en trave med reservdäck fastsurrade på taket, så man förstod att det var tämligen vanligt med punkteringar.

I Lima tog vi kontakt med Daniel vars namn vi hade fått hemma i Sverige. Han skulle hjälpa oss med en kontakt som vi behövde i ett senare skede i norra Peru. Daniel var utbildad lärare som hade fått yrkesförbud p.g.a. att han var kritisk till den rådande militärregimen. Han hade lyckats få ett enklare jobb på flygplatsen, men nu verkade det som om han skulle bli utestängd även från detta arbete. Vi åkte hem till honom och blev inbjudna till en fest med hans vänner. Vi blev bjudna på mat och dryck och mycket musik. De flesta där närvarande hade flyttat till Lima för att studera och var liksom Daniel i opposition mot den repressiva militärregeringen. Vi valde att lämna festen ganska tidigt, vid 9 tiden, dels för att vi var trötta och dels för att vi anade att några av festdeltagarna tillhörde den underjordiska motståndsorganisationen ”Sendero Luminoso”, en maoistisk grupp som i början av 80-talet övergick till väpnad kamp. Om polisen hade gjort en razzia mot lägenheten så hade det inte hälsosamt att vara kvar där.

Vi fick skjuts in till centrum och där tog vi in på ett billigt hotell. Receptionen påminde mer om ingången till en lada, men innanför fanns gamla spanska byggnader som ingärdade en stor innergård. Husen hade säkert varit väldigt ståndsmässiga en gång i tiden med enorm takhöjd, dörrar som var ca 4 m höga, ett möblemang som minde om prakt och välstånd. Nu var allt väldigt nedslitet, t.ex. den en gång så tjusiga soffan i vårt rum hade fjädrar som stack upp genom möbeltyget. Det myllrade av människor överallt och ljudnivån var hög. Klädstreck med kläder på tork fanns överallt. Det visade sig att hotellet användes som bostad för bostadslösa barnfamiljer som bodde där i väntan på en mer permanent lösning. När man skulle gå på toaletten eller borsta tänderna för natten fick man stå i kö. Duschen kunde man glömma. Men billigt var det i alla fall! Tio kronor natten per person.

Nästa mål på vår resa var Amazonas djungel. Vi stuvade om vår packning som vi förvarade i Svenska Kyrkan, för nu var det lätta kläder och myggnät som gällde med tanke på de 25+ grader i skuggan och ca 100 % luftfuktighet som väntade. Det var spännande för ingen av oss hade tidigare erfarenhet av regnskog. Vi flög upp till staden Pucalpa, som ligger nordost om Lima på den östra sidan om Anderna. Här har Amazonfloden några av sina tillflöden. Vi tog en taxi från flygplatsen till byn Yarinacocha, som ligger vid en lagunliknande sjö med samma namn. Sjön bildades som en utbuktning i Ucayali floden. Numera förenas vattensystemen bara vid högvatten.

Ucayali floden flyter här lugnt och stilla men längre uppströms byter den namn till Urubamba och passerar både Machu Picchu och Cuzco. Vi återsåg en gammal bekanting m.a.o. och följer man floden nedströms passerar man staden Iquitos för att så småningom nå Manaos i Brasiliens inland och slutligen Macapá vid Atlantkusten. Amazonfloden är ca 700 mil lång och världens största flodsystem. Regnskogen längs hela flodsystemet utgör en väldigt viktig del i jordens ekosystem.

Genom vår utmärkta tyska guidebok visste vi att det fanns ett par lodger (ställen där man kunde bo och äta) i området kring sjön. Vi hyrde efter lite förhandlande en longtail båt som tog oss till den första, byggd som en stor hydda. Den såg inte trevlig ut så vi åkte vidare. Det andra stället verkade perfekt med restaurangen vid vattnet och ett antal små bungalows på lagom avstånd. Det fanns en ledig så vi installerade oss. Efter en snabb dusch var det dags för besök i restaurangen.

Stället drevs av en tysk familj och man kunde som omväxling kommunicera både på tyska och på engelska. Annars var kunskaper i spanska absolut nödvändigt för att ta sig fram i Peru och övriga spansktalande delar av Sydamerika. Man insåg ganska snart att det finns en kontinent som inte använder Engelska som andraspråk. Min flickvän och jag kompletterade varandra väldigt bra. Jag hade läst franska tidigare och hade stor hjälp med ordförrådet medan hon behärskade grammatiken och kunde tala för oss båda. Det ledde till en del lustiga situationer som jag återkommer till senare.

Under en av våra middagar på restaurangen hände plötsligt något konstigt. Vinflaskan som stod mitt på bordet började plötsligt röra sig fram och tillbaka och man fick en konstig känsla i kroppen. Efter en kort stund ropade ägaren att vi skulle lämna byggnaden. Vi skyndade oss ut och förstod att det var en jordbävning. När vi stod därute i mörkret och väntade på faran över, hörde vi att det fanns andra svenskar där också. Det var chefen för Volvo´s fabrik i Peru som var där med sin familj. Så vi fick prata lite svenska också efter ett par veckor med bara spanska.

Vid Lodgen hade man kanadensare för utlåning och eftersom vi var vana kanotister så gav vi oss ut på en utflykt på sjön. Vi följde stranden och efter några hundra meter hörde vi att det rörde sig något i vegetationen vid stranden. Vi paddlade närmare och när vi var rätt så nära hörde vi plötsligt ett väldigt plaskande och brakande under de grenarna av regnskogen som hängde ut över vattnet. Det var ett gäng alligatorer som hade blivit uppskrämda av oss. Vi blev minst lika rädda och paddlade med blåslampa i baken tillbaka till lodgen. Det blev inga fler kanotturer på egen hand.

Vi hade två förutbestämda mål i området som vi ville besöka:
• Amazonas sjukhuset som drevs delvis med hjälp av medel insamlade i Sverige och där det fanns svenska volontärer som arbetade med sjukvård riktad till urbefolkningen.
• Ett besök i en indianby längs Ucayali floden

Jag återkommer till detta senare.

Macho Picchu, Puno och den vita staden Arequipa

Redan när vi på hemmaplan förberedde resan fick vi höra att vi med största sannolikhet skulle bli bestulna under resan i Peru. Det var 100 % säkert! Frågan var bara vad som skulle bli stulet. Under de första dagarna i Lima och i Cuzco träffade vi på resluffande svenskar som alla berättade om hur de blivit av med väskor, ryggsäckar, kameror, plånböcker mm. T.o.m. plånböcker som förvarades i bröstfickan hade försvunnit spårlöst. En svenska som bodde i Cuzco berättade att det hände att hon när hon gick för att handla på den lokala marknaden upptäckte att hon inte hade pengar att betala med i marknadsståndet. Vi fick tips på vad man skulle ha uppsikt över. Plötslig folksamling, om någon gick med ett bylsigt klädesplagg över armen (dolde verktyg och stöldgods) mm.

För oss blev det en utmaning att se till att vi inte blev bestulna. När vi rörde oss på stan eller åkte med tåg eller buss så försökte vi tänka flera steg i förväg för att kunna förekomma alla försök till rån. Faktum är att vi lyckades klara oss genom hela resan utan att bli bestulna. Men det gjordes många försök. Mer om det senare.

Resan från Cuzco gör man med tåg och det är en spektakulär tågresa som började med en sicksack stigning upp ur den dalgång där Cuzco ligger. Resan avbröts en gång när tågpersonalen måste gå ut och röja banan från nedrasade stenar. Den gången var rälsen blockerad av naturliga orsaker. I februari i år blockerades rälsen med stenblock och timmer av bönder som protesterar för att få tillgång till billigare vatten och mot effekterna ett frihandelsavtal med USA.

Vid ändstationen Aguas Calientes fick man byta till minibuss som klättrade i oändliga serpentiner uppför den relativt nyanlagda väg som leder till den glömda staden ca 500 upp. Spanjorerna upptäckte aldrig staden, vilket var tur för då hade det väl legat en kyrka där nu. Staden upptäcktes 1911 av en engelsk historiker. Fyra år efter vårt besök upptogs staden på Unesco’s världsarvslista. Där ser man. Ett besök betyder så mycket! (Tack Gevalia för den repliken.)

Macho Picchu måste upplevas. Jag hade sett många bilder på staden men det första intrycket när man såg och upplevde staden på nära håll har satt oförglömliga spår hos mig. Det var så verkligt, levande. Nästan så man väntade sig att möta befolkningen i sina dagliga bestyr. Vi gick runt i flera timmar och studerade inkafolkets byggnader, vattenledningar, solur mm.

Sedan åkte vi tillbaka samma väg till Cuzco. Efter en natts sömn tog vi oss till järnvägsstationen för att ta tåget till Arequipa via staden Puno vid Titicaca sjön. När vi väntade på att biljettförsäljningen skulle starta blev det plötsligt väldigt mycket folk vid biljettluckan. Alla trängde på från alla håll. Jag klev lugnt åt sidan och ställde mig att betrakta de som blev kvar i kön. En efter en försvann dom ut ur stationsbyggnaden och tillslut fanns ingen kö längre. Då kunde jag köpa biljetter. Tyvärr gick inget tåg till Puno-Arequipa den dagen så vi fick stanna en natt till i Cuzco.

Nästa dag klev vi på 1:a klassvagnen för att åka den smalspåriga järnvägen mellan Cuzco och Puno. Tåget drevs med ett pustande ånglok. Det var som att kliva tillbaka i tiden till seklets begynnelse. I 1:a klass satt man lite bättre och slapp trängas och dela löss och loppor med fåglar, tamdjur och människor. Om man fick problem med den höga höjden kunde man få hjälp i form av man som gick runt med en syrgasballong och puffade på behövande. På de högsta bergspassen gick banan på en höjd som närmade sig 5000 meter. Dock gick merparten av resan på slät mark i form av en uppodlad högplatå där de stora godsägarna har lagt beslag på den bördigaste jorden medan småbönderna som försörjer godsen med arbetskraft är hänvisade till små odlingslotter på bergssluttningarna.

I Puno, som ligger alldeles vid stranden av Titicaca sjön på den Peruanska sidan, hade vi ett stop på några timmar innan det var dags att åka vidare mot Arequipa. Vi tog in på ett hotell för att få möjlighet att duscha av oss resdammet och kanske lämna en eller annan fripassagerare efter oss. Det visade sig att hotellrummets golv var nytjärat. Den som har tjärat en träbåt förstår hur det luktar. Utomhus skulle man kunna säga att det doftar men inne i ett lite rum blir det nästan för mycket. Och dessutom klibbade skorna fast i tjäran så det kippade ljudligt när man gick omkring. Duschen låg i källaren och det var stopp i avloppet. Vi använde en uppochnedvänd plasthink att stå på när vi duschade. På slutet vek den sig och då fick man rädda sig bort från den smutsiga vattensamling som utgjorde duschrummets golv.

Vi hann med en promenad i stadens centrum innan det var dags att gå ombord på tåget mot Arequipa. På perrongen spanade jag in en man som hade siktat in sig på min flickväns ryggsäck. När han närmade sig gick jag mellan och spärrade blicken i honom för att visa att jag visste hans avsikter. Han försvann snabbt från platsen. Vi åkte nattåget och stolsryggarna i 1:a klass var ställbara så vi fick faktiskt lite sömn under resan. Tidigt på morgonen den 28 december 1978 var vi framme och med hjälp av vår utmärkta tyska guidebok letade vi reda på ett billigt hotellrum som låg centralt i den vita staden.

Stadskärna, som också kallas den Vita Staden, kom in på Unesco’s världsarvslista år 2000.